det har blivit svårt att sova ensam. 

som om armarna runt mig hade slagit rot.

som om våra ihopflätade ben växt ihop.

som om andetagen i min nacke var mina.

 

jag försöker andas åt mig själv så länge att timmarna går och natten försvinner.

 

det här är ju inte helt vettigt, tänker jag.

det handlar ju bara om några dagar.

nätter.

dygn.

timmar.

 

kom tillbaka nu.

pannkakor med mandel och honung.

egengjord falafel (det är faktiskt inte så svårt), coleslaw och ruccolasallad med granatäpple. för två.

pasta med spenatsås och smör- och chilistekta champinjoner. riktigt gott.

alltså conor, jag älskar dig och allt sånt där, men är du tvungen att spela i stockholm precis när jag åker till irland på utbytestermin?

 

(bild från bright eyes spelning på debaser 16 februari 2011)

bredvid dig hör jag hur du andas. 

du somnar nog snart. andetagen blir djupare.

själv är jag i ett tillstånd mellan klarvaken och utslocknad.

din axel är varm och din nacke är mjuk.

jag tänker att jag borde säga det nu, det där jag gått och tänkt på så länge.

det där jag nästan alltid tänker på.

 

men paranoian.

varför är det alltid det fina som är svårast att säga?

orden försvinner i samma stund som jag öppnar mina läppar.

de flyr från mig, rymmer från mig.

 

säg det inte

säg det inte

säg det inte

inte nu.

inte än.

 

du öppnar ena ögat och sneglar på mig, drar mig närmare intill.

du mumlar "vad tänker du på?"

jag skakar på huvudet, "ingenting särskilt."

 

jag säger det inte.

inte nu.

inte än.

 

(rubrikreferens: den här. den måste ni lyssna på.)

Nu syns vi om sisådär en vecka, för imorgon åker han & jag till rom!

"jag är glad för din skull" säger du. "verkligen. på riktigt."

du tittar ner ner i marken, sen rakt in i mina ögon och så fort bort igen. jag är osäker på om du bara andas ut extra länge eller om det som följer faktiskt är en suck. så ser du mig i ögonen igen.

"trivs du med honom?" undrar du.

ja, nickar jag. ja det gör jag. och du tittar bort.

 

nej, tänker jag. nej, du har inte den rätten. du får inte bete dig som om du är sårad, som om du bryr dig om att det inte längre är du. så många gånger som du har visat att jag är obetydlig. så många gånger som du har kastat bort mig. du får inte titta på mig under lugg för att sedan slå blicken ner i marken. du får inte låtsas som att du är den sårade av oss. du har inte den rätten.

jag samlar på mig fler olästa böcker. hälsar på kossor när jag cyklar hem från jobbet. äter jordgubbar. besöker värdlens ände och vänder. klappar kattungar. äter stora kanelbullar. räknar dagar nu. fyra dagar kvar att jobba. sex dagar tills jag åker tillbaka till göteborg, hem, för att inte ta tåget tillbaka för att börja jobba klockan tre igen. slutet på ett temporärt två-timmar-ifrån-varandra-förhållande. nio dagar tills vi åker till rom. han & jag.

note: vi tyckte vi var duktiga som hittat den där svampen. sen dyker de andra upp med en helt full korg.

jag är rätt oinspirerad nuförtiden. jag cyklar till och från jobbet, kommer hem, utsliten, äter rostad macka med avocado med ett glas o'boy och går och lägger mig. jag har räknat till tre rådjur på två dagar. en ekorre. jag vet inte vad jag ska blogga om. jag fotodokumenterar sällan och när jag skriver så skriver jag bara för att, vilket verkar märkas när man ser till responsen jag får, eller snarare bristen på den. jag lägger böcker på hög - sofies värld, igelkottens elegans, niceville - men jag läser knappt. jag lägger filmer på hög - a single man, drive, extremely loud and incredibly close - men jag tittar inte på dem. jag ritar bilder i huvudet men de kommer inte ut på papper. jag slösar bort min sommar på precis det sätt som jag inte skulle. skärpning, elin.

igår var jag på tjugoårsfest hos ida. såg ut sådär ↑. mycket trevligt! kom dock inte på att kameran låg i väskan förrän det var lite för mörkt att ta kort. så bilderna har för högt iso och blev väldigt korniga. men ändå.

födelsedagsbarnet.

marcus i födelsedagsbarnets tiara.

glad lovis!

mys.

jag kunde verkligen inte låta bli att köpa den här blusen, jag menar, det är små kaniner på den. färgen är väl kanske inte riktigt min, men. kaniner. armbandsgrejen också. min bror tyckte att den var det konstigaste han sett. jag gillar den.

dricker kaffe. äter rostat bröd med avocado. skakar om klockan. skapar spellistor. har lämnat patrick bateman bakom mig och läser numera filosofi tillsammans med sofie amundssen och undrar vem den där hilde är. skakar om klockan. inspekterar hur många nya blåmärken som pryder mina ben efter x antal tappade för tunga paket på jobbet. nyser. nyser. nyser. kan man klia halsen inifrån och vad är det jag är allergisk mot? dricker kaffe. bakar mazariner, trots att jag får kväljningar av mandelmassa. men min bror, han gillar ju mazariner, så jag bakar åt honom. letar i skåpen efter sötsaker. hittar inga. skakar om klockan. dricker kaffe. klappar på katten som tackar genom att tappa halva sin päls på mina kläder, men hon spinner ju fint. har noll inspiration.

i och med att jag jobbar eftermiddagar så blir det enkelt så att jag slarvar bort hela förmiddagen och inte gör nånting. det ska det bli ändring på, tänkte hanna och gav mig lite uppdrag. (fast jag lade till den sista. och det kan jag göra om två dagar!) den tredje punkten är redan igång och nu har jag snart läst ut american psycho. den fjärde började jag lite på igår när jag köpte a single man. har ni andra tips?

varje fotsteg är att minnas och varje hälsning för med sig en historia. allt är som det brukar här och på ett sätt känns det som jag aldrig lämnade det. metallringen runt tallen fem meter in från stigen är kvar. det ligger frysta bullar i frysen. det är samma tavlor som hänger på köksväggen, samma tavlor som varit där i tjugo år. på väg till jobbet cyklar jag samma väg som vi alltid cyklade på somrarna när vi var yngre och skulle bada. vid kanalen i jönköping träffar man på de vänner som man umgicks med under hela gymnasiet och när man sitter där med dem är det inte alls ett år sen man tog studenten, utan snarare är det så att man fortfarande går i samma klass. samma skratt, samma samtal, samma kroppspråk. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

 

"i gruvan finns det nio olika sorters fladdermöss och bergarten här finns bara på ett enda ställe till i hela världen" upprepas som det mantra man lärde sig i lågstadiet. som om man ska vara stolt. nämnda lågstadie går jag förbi och jag kikar in i gympasalen och blir nästan avundsjuk på klätterväggen de byggt upp där inne. jag pekar ut tunneln på skolgården och berättar att när jag gick här så satt vi på ovansidan och jag slant ner och hängde med huvudet före i säkert fem minuter innan en lärare kom och plockade ner mig. det känns dumt nu, nu när jag är längre än vad tunneln är hög. men jag kan fortfarande komma ihåg paniken av att hänga uppochner och tro att den meter ner till sanden egentligen är en avgrund. jag kan fortfarande komma ihåg lekarna på lågstadierasterna. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

på kvällen besöks den enda bar som är värd att besökas inne i stan. den bästa baren. under happy hour beställs både tequila och whiskey och jag tänker att okej, det här kanske inte riktigt är som det brukar. eller så är det kanske precis det som det är. det var ju ändå här man hängde vid precis fyllda arton och därefter. ansiktena här är bekanta och sen sitter man där med en före detta klasskompis och pratar mellanstadielärare. den före detta klasskompisen reser sig upp och går och stolen bredvid blir upptagen av någon som hälsar med frasen "hej, vi har hånglat" och så märker man att det är samma människa som för ett och ett halvt år sedan sa att man såg ut som helena bonham carter. han säger något om att vi gör en deal om att om vi båda är singlar när vi är trettio så gifter vi oss och sen reser även han sig upp och går. jag småler. på väg till skjutsen hem vandrar jag över blöta kullerstensgator bland röda tegelstenshus, som jag gjort så många gånger förr. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

visst är det saker som förändras. vid ica bygger de upp lägenheter och här hemma i huset renoveras badrummet på övervåningen och stigen upp till berget liknar mer en bäck. men det räknas inte. platserna är desamma, människorna är desamma. samma sjö som vi alltid cyklade till som barn promeneras det nu till för nattliga samtal. man kan fortfarande köpa kulglass i kiosken men priset har blivit lite dyrare. allt är ändå som det brukar här, allt är som det alltid kommer att vara. till viss del kan jag tycka att det känns fint men på nåt sätt vill jag att allt ska förändras. allt är som det brukar här, som det var när jag åkte, som det var när jag skaffade mig ett annat hemma, och det andra är det hemma jag föredrar. allt är ju som det brukar här. det går på slentrian. jag känner igen det och jag kan historierna. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

 

jag hittade en liten kompis inne på badrummet. fungerar inte riktigt som substitut för den där ryggen, dock. och den är det nog tretton dagar tills jag får se igen. det känns som om det är alldeles för långt dit.

med systemkameran i göteborg och att inte kunna åka dit på sisådär två-tre veckor så känner jag mig lite handikappad. att jobba eftermiddagar/kväll gör att jag i princip inte gör någonting under dagarna heller, trots att jag egentligen har tid. men det tar ju cirka 40 minuter med bussen in till stan och dessutom jobbar ju mina jönköpingsvänner på dagarna. nåja. på bilderna; 1. en glad jag innan jag skulle åka på äventyr. 2. the cure under hultsfred 3. anna ternheim och hennes fina backdrop 4. mammas bullbak när jag kom hem från hultsfred. inte helt fel. 5. en jag igen. 6. mina ben efter att ha jobbat med paketsortering i fem dagar. note to self: är man klumpig och tappar 20-kilospaket på sig själv så blir man lila.

efter två dagar av att inte ha setts så ringer han mig och säger att han saknar mig.

 

ytterligare två dagar senare rullar tåget in på göteborgs centralstation och där är han och han kysser mig så att mina knän börjar skaka innan han mjukt säger hej och stryker sin hand över min kind.

 

på bussen till min lägenhet leker hans händer med mina och jag lutar huvudet mot hans axel.

 

han sover alltid längre än jag eller så är det kanske jag som alltid vaknar när klockan är för lite. hur som helst så passar hans armar så bra runt mig att det inte riktigt spelar någon roll att jag måste vänta på att han vaknar. och det är så värt det att vänta på ett morgongrumligt hej och dagens första puss.

 

hur gick det här till, undrar jag. jag som alltid fått impulsen att vilja kasta saker på folk som säger att kärleken kommer när man inte letar. jag som skrattat åt alla som sagt att jag ska ge det tid när tid varit det enda jag någonsin gett. så är den bara där, utan förvarning och när jag som minst anade det. så var han där och undrade om vi skulle dricka kaffe.

 

på midsommarnatten fumlar jag med nyckeln till lägenhetsdörren och han bara skrattar. när vi väl är inte står jag plötsligt mot en vägg och han kysser mig fnittrig. "du har ett så fint skratt" säger han "det säger jag alltid när jag berättar för folk om dig."

 

när han berättar för folk om mig.

 

nu är han två timmar bort igen för på söndagar börjar jag sortera paket klockan tre på ett industriområde längs e4an där lastbilschaufförer säljer starksprit till fjortonåringar men jag vill ju bara vara nära honom.

 

så nära som fysiskt är möjligt.