och alla går klädda i svart.

kärleken.
desperationen.
hopplösheten.
tragiken i att den absolut sista beröringen är fingertoppar mot lackerat trä.
tragiken i det mest sorgesamma ansiktsuttryck jag sett hos den person jag alltid uppfattat har lätt till skratt.
 
min morbror, världens starkaste man.
min morbror, med glimten i ögat och guldtanden.
min morbror, utan henne.
 
på mottagningen efteråt är det mesta tyst sånär på klirrande bestick som möter tallrikar.
kling kling kling och en harklande hals och minnesbrev som läses upp.
 
"till cancerfonden har en gåva getts..."
"till cancerfonden har en gåva getts..."
och den sista.
"till cancerfonden har en gåva getts..."
 
jag blundar.
 
"men min lästes inte upp!" deklarerar någon.
"inte min heller!" säger någon annan.
"inte min heller!"
"inte min heller!"
 
det viktigaste med en gåva är väl att den ges, inte att alla vet om det, tänker jag.
bannlys bekräftelsebehov på begravning.
 
"är det okej om vi tar de kvarvarande tårtorna? det är ju födelsedagsfirande på söndag."
och morbror, världens starkaste man som alltid hade glimten i ögat, viftar obrytt med ena handen. 
"jaha, vad bra, då slipper vi baka egna. tack, ja då går vi nu."
 
respektlösheten.
tragiken.
 
men så slinter min egen tunga och ordet de kommer ut när det numera ska vara ett pronomen i singular. jag biter till tills det blöder. och på väggen sitter bröllopsfoton och ansikten som ler. det var inte så länge sen, men det är borta nu.
 
hopplösheten.
desperationen.
kärleken.

/feminist rant

Igår reagerade jag på en post jag såg på facebook, där en av de jag är vän med där hade kommenterat. Posten var en länk till ett blogginägg som tog upp och ifrågasatte skillnaderna mellan halloween-kostymer för kvinnor och män. Det var inte det som gjorde att jag reagerade. Det var min Facebook-väns kommentarer. Jag kunde inte kommentera inlägget, så jag skickade ett meddelande med mitt svar till tjejen som lagt upp det, varpå hon lade till mig så att jag kunde kommentera.

I en av sina kommentarer skrev han bland annat att han var trött på att "mannen framställdes som boven i varenda drama", att sådana kläder för kvinnor marknadsförs för att kvinnorna köper det, för att män gillar det. Det är ju roligare för en man att titta på en lättklädd kvinna. Han undrade också om det var mannens fel. Han attraheras ju såklart mer av en lättklädd kvinna, och vice versa. Och istället för att klaga på normen kan man ta och göra något åt den. Och det är så synd om alla män och han är så trött på att bli överkörd och få höra hur ALLT är mannens och patriarkatets fel. Jag svarade. När jag vaknade idag hade han tagit bort alla sina kommentarer. Jag tänkte att jag publicerar mina här. Det kommer bli rätt långt, så jag förstår om ni inte orkar läsa, och det skiljer sig en del från det jag brukar publicera.

1. Nu kommer jag kanske inte lite sent i konversationen, men jag tänkte svara lite på **** kommentarer. Jag blev rätt arg och undrar precis som [hon som publicerade länken] ifall han ens har läst inlägget. Alltid kommer det upp sådana kommentarer när normer eller sexism ifrågasätts. ”Men det finns ju åt andra hållet också! Det är synd om män OCKSÅ!”.

****skriver i sin andra kommentar om ”bilden du målade upp av mannen som boven i vartenda drama”. Jag har läst inlägget tre gånger nu, och jag förstår inte vad han menar. Jag kan inte hitta en enda punkt eller mening där [hon som publicerade] skyller på mannen. Inte ens i stycket som är skrivet i versaler. ”Det finns fortfarande _människor_ som vrålar ut…”. Var hittar han denna bild av män som skurkar?

För det andra blir det fel i hans andra stycke också. Ja, lättklädda dräkter marknadsförs till kvinnor. Och på 50-talet marknadsfördes saker mot kvinnor såhär: http://www.buzzfeed.com/.../sexism-in-30-vintage-ads-1opu (kvinnor är för dumma för att öppna en ketchupflaska, kvinnor är till för att tvätta, det är okej att misshandla sin fru, ser kvinnan inte ung/snygg ut är det hennes fel om mannen är otrogen, och min personliga favorit: är man fortfarande oskuld om man använder tamponger?). Att någonting marknadsförs på ett speciellt vis betyder inte att det är rätt. Och nej, det är inte 50-tal längre, men de normer som stod bakom vad som marknadsfördes då lade grund för de normer vi har idag. Tänk också på mediebevakningen av vilken gala som helst. Oscarsgalan, till exempel. Det räcker att bara läsa rubrikerna om dessa galor för att märka något som är fel. Män får nämligen artiklar skrivna om sig på grund av deras bedrifter och deras talang. Kvinnorna får istället ett bildspel tillägnat bäst och sämst klädda. För enligt samhället är kvinnan bara värd sitt utseende.

”Varför köper de det? För att män gillar det” Oj. Menar han nu att kvinnor bara borde känna ett värde när de får bekräftelse av en man? Eller att alla kvinnor är ute efter att bli objektifierade på grund av sin klädsel eller utseende? Det känns ju inte som ett särskilt genomtänkt påstående. Sen kan vi ju också fråga oss vad som i så fall orsakar det påstådda sökandet efter bekräftelse. Tja, jag skulle nog säga sociala normer som ett alternativ. Kvinnor måste ju vara snygga, annars hittar vi aldrig en man som vill försörja oss. Vi har ju lärt oss sen barnsben att det är utseendet vi döms efter. (Småpojkar är duktiga och starka, medan småflickor är söta och gulliga). Dessutom vill jag nog också säga att påståendet om att kvinnor gärna ser Channing Tatum i bar överkropp på en Halloweenfest inte riktigt stämmer det heller. Inte för min del i alla fall, jag hade blivit mäkta mer imponerad av en detaljerad kostym med tanke bakom. Inte någon som dragit på sig skinnkalsonger för att kunna visa sina magrutor. Men det är ju hans val.

Vad jag reagerade på mest var kanske i tredje stycket, att mannen attraheras mer av en lättklädd kvinna. ”Är det då mannens fel?”. Nej, men mannen får väl lära sig att kontrollera sig själv och att nakenhet och hud inte är något ovanligt eller exceptionellt. **** borde lära sig att det finns mer i världen som betyder någonting än attraktionen mellan två personer av olika kön, då det är det enda argument han tar upp. Förslagsvis borde han slå upp ”heteronormativitet”. Återigen tar han upp hur det är KVINNOR som väljer att ta på sig dessa kläder, så det är deras fel. Han borde också slå upp ”våldtäktskultur”. Den enda anledningen han kan komma på att kvinnor tar på sig dessa sorters maskeradkläder är för att attrahera män. Jag skulle vilja inflika att han också borde lära sig att inte allt kvinnor gör är för mannens skull. Tro det eller ej, men kvinnor gör ibland saker för att det får dem själva att må bra. Det kan exempelvis vara att klä sig i någonting som gör att de känner sig sexiga eller snygga. Helt för deras egen skull. Lustigt va?

I hans sista stycke poängterar han hur det inte ”BARA är mannens fel”, vilket jag som tidigare nämnt inte heller kan se att [hon som publicerade] har påstått. Och det påpekas väldigt ofta vad kvinnor själva kan göra, men jag antar att han kanske hänger i lite fel forum för att se det. Något annat som irriterar mig något bedrövligt är hur TRÖTT han är på att bli ÖVERKÖRD och höra hur ALLT är mannens fel. Tja, jag undrar hur trött en kan bli på att få mindre lön för samma arbete, eller få höra att en bara ska ”ta det, för det är så det är” när en blir slagen på rumpan i skolan, på arbetsplatsen eller på krogen. Jag undrar hur trött en blir över att ständigt se reklam som syftar till att kvinnan inte duger som hon är, att hon måste ändra på sig för att tillfredsställa. Att höra män prata om hur kvinnor är slampor som legat med si och så många när de senare säger att de legat med dubbla antalet själv. Jag undrar hur trött en kan bli av att gång på gång läsa hur det var tjejens eller kvinnans fel att hon blev våldtagen, att hon var för full eller hade på sig för lite kläder (OBS: detta från både män och kvinnor. Jag vill ju inte peka ut de stackars männen). Jag undrar hur trött en kan bli av att välja att inte gå ut i sin favoritkjol sent på kvällen för kanske är den liiite för kort (och vem vet vad som händer). Hur trött en kan bli av att se hur en man i baren tittar på en, för att sedan vända sig till ens pojkvän och fråga ”Är det där din flickvän?” för som kvinna blir en inte respekterad i sig själv, utan det krävs en man att respektera. Att bli kallad för ”hora” eller få höra”vadå, är du lesbisk?” (som om det vore något fel med det) när en säger nej till ett raggningsförsök. Jag undrar hur trött en kan bli när en tänker på hur männen på ens förra jobb alltid kom och skulle hjälpa en att lyfta stora paket, att en fick höra ”Oj, den var ju faktiskt rätt tung” när en faktiskt bad om hjälp för en gångs skull eller att aldrig bli lyssnad på av sina kollegor för att en inte är en man. Jag undrar hur trött en blir av att gång på gång på gång bli utsatt för sexism för att en inte föddes med en penis. Eller vänta nu, jag behöver ju inte undra. Jag vet ju precis.

Han tyckte att jag missförstått och läst in en massa som inte var där. Han började också leka tvärtom-leken, och lade upp punkter om hur det skulle se ut om männen "gjorde likadant som feministerna". Bland annat punkt nummer fem; "Varför tjänar kvinnor mindre så att det blir mer lönsamt för dem att vara hemma med barnen? Det har gett min fru jättebra kontakt med min son, men jag känner honom knappt och bara jobbar".Dessutom var kostymerna för kvinnor säkert hittade i en sexshop, så argument invalid. DET FINNS JU TVÅ SIDOR. SER DU DET? SER DU HUR KORKAT DET ÄR?

2. ****, enklare svar på frågeställningarna du tog upp: 1. Det behöver män inte. Ganska många män har skägg. Plus: det är rätt trendigt just nu. Jämför med kvinnan som fick skit p.g.a. hårig armhåla i tv. 2. Det behöver män inte. Det är också en social norm. 3. Feminister slåss för lika rättigheter, så antagligen för att män redan har dem. Dumt att slåss för nåt en redan har. Dessutom så gör feminister det ibland. Ex. mannens rätt till mer föräldraledighet. 4. Vem tusan sa att det inte var acceptabelt? Klä ut dig till vad du vill, så länge du trivs i det. 5. Det där kan ha varit det dummaste jag någonsin läst.

Plus att kvinnornas maskeraddräkter antagligen inte alls är från någon sexshop. Varit inne på Buttericks någon gång? Vanlig skämt/maskeradaffär. Typ hälften av alla dräkter för kvinnor börjar med "Sexig." Och en sexshop som tycker att Nemo, en banan eller Scooby-Doo borde hetta till det i sovrummet borde nog fundera på att lägga ner, eller i alla fall omvärdera sina prioriteringar.

Nu förstod vi ju varandra, tyckte han. Det är ju jättedumt alltihop. Och för att få män att engagera sig måste man ju ha med relevanta exempel, inte såna som hotar mannen. Typ maskeradutklädnader. Återigen tog han upp hur jag läst in saker som inte var där

3. Jag har tagit direkta citat ur din kommentar och belyst vissa saker med egna exempel. Du lade in rätt mycket värderingar från kvinnans sida, en sida jag antar att du inte har mycket insikt i. Dessutom anser jag att du nedvärderade både män och kvinnor genom att dels säga det som en självklarhet att män blir attraherade av lättklädda kvinnor (vilket inte nödvändigtvis är sant) och att kvinnor klär sig på ett visst sätt för att män tycker om det. Det står där, i din kommentar. Direkta citat. Kan återigen ställa frågan var i [hennes] text du läste att hon skyller allt på mannen.

Det gäller att försöka se bakom vissa saker, att försöka se varför vissa grejer produceras och marknadsförs som de gör, istället för att nöja sig med att de gör det. Exemplet med maskeraddräkter är ett utmärkt exempel, för det syns så otroligt tydligt.

Jag vet att det finns två sidor. Det finns alltid minst två sidor. Som jag skrev i en ovanstående kommentar så behöver inte det faktum att man pratar om eller belyser det ena betyda att en struntar totalt i det andra. Men när det gäller män som gråter över att feminismen "lämnar dem ute" kanske de borde tänka på att kvinnor faktiskt under en längre tid har varit förtryckta och till stor del fortfarande är det. De frågorna behövs tas upp, för det borde inte ens vara frågor. Det borde inte krävas något större engagemang, snarare sunt förnuft.

Här kom det också in en kommentar från en annan person som ifrågasatte min Facebook-vän. Ungefär "vadå engagera män med relevanta exempel? Så för att kampen emot ett jämlikt samhälle där alla lever under samma förutsättningar är något som män har rätten att kompromissa om? Typ: vi är för jämställdhet om det sker på våra villkor? Det låter ju som patriarkatet i ett nötskal."

**** menade också att jag överreagerade och att han skrev generellt, att man inte kan skriva "de flesta män attraheras av kvinnor, förutom om de är bögar, eller gillar vackra utsmyckade kläder mer än bar hud, eller ogillade människor som visar för mycket bar hud.." för att det skulle bli tradigt. Han anklagade mig också för personangrepp, varpå jag blev lite chockad. I nästa mening sa han att det är tydligt att jag inte tänker tillräckligt långt, för jag förstår uppenbarligen inte hans kommentarer. Ironin.


4- "De flesta män" hade räckt, så hade den saken varit ur vägen. Angående att du menar att jag använder mig av personangrepp undrar jag vilken definition du har av det ordet. Jag har inte på något sätt skrivit något negativt om dig som person eller din personlighet, snarare har jag ifrågasatt dina argument och formuleringar. Läser du igenom kommentarerna igen ser du nog att den enda som använt ord såsom "korkat" eller anklagar någon för att inte har tänkt tillräckligt långt är du. Jag har läst dina kommentarer precis som de står och är publicerade och använt mig av direkta citat från det du har skrivit. Det handlar inte om att jag missförstår eller inte tänkt tillräckligt långt, jag ifrågasätter dina formuleringar och val av ord. Samt försöker belysa ämnet ur ett större perspektiv - det var väl ett större perspektiv och viktigare problem du ville ha? Och återigen, att en pratar om ett problem betyder inte att en struntar i ett annat. På samma sätt betyder det inte att en struntar i de "större och relevantare" problemen för att en väljer att ifrågasätta ett "mindre". Men ska man komma nånstans gäller det att ifrågasätta så mycket som möjligt. Även de till synes mindre problemen. Det är ju, dessvärre, ett stort steg att ta att försöka få bort alla på en gång.

Nu började jag låta riktigt vettig, tyckte han. Och han tog tillbaka det där om personangreppet, han menade att jag påstått att han inte kunde sätta sig in i en kvinnas perspektiv (?!?!?). Men jag missförstår. Han är ju för feminism, men feminister använder sig av dåliga exempel som inte engagerar männen utan får dem att bli arga. Vinklade motiv. Yada yada. Maskeradutklädnader är en absurd fråga som inte är värd att ta upp. Ni överdriver. Han förklarar ju bara hur vissa män tänker om feminism!

5. Men gud vad trevligt att du tycker att jag börjar låta vettig. Förstärkte och poängterade ju i och för sig bara det jag skrivit tidigare. Anledningen till att jag sa att du inte ser så mycket av våran sida är att vi är kvinnor. Du är man (eller, jag antar att du definierar dig som det). Därav drog jag slutsatsen att du inte kan se saker från en kvinnas perspektiv. Du är ju nämligen inte en.

Jag har inte påstått att du förespråkar sexism. Vad jag reagerar på är att du inte anser att det här ämnet är tillräckligt viktigt att ta upp, trots att det är sånt uppenbart exempel. Du kan ju ta ditt eget råd att försöka lyssna. Sådana här lättklädda maskeradutklädnader är ju mer än bara just det och grundar sig i samhällets normer om hur kvinnor ska se ut och vara i förhållande till män. Det är värt att ta upp och diskutera. Även små steg är ju steg framåt, mot den jämställdhet du säger att du vill ha.

Han slutade svara, och när jag loggade in när jag vaknat idag hade han tagit bort sina kommentarer, jag hade dock hela konversationen öppen sen igår, ouppdaterad, så allt låg kvar. Nåväl. Jag blev lite arg bara. Har ni läst igenom allt förtjänar ni en medalj. För övrigt min första långa diskussion på Facebook. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra.

/end feminist rant.

konversationer.

"vad sägs om att ta en kaffe nån dag?"
"ja, visst."
det gäller ju att våga ibland. och ibland leder det ju till att kaffet blir till stadspromenader, säldammar, mer kaffe och sen öl och så har det gått tolv timmar.
 
-
 
"det här är kanske en dum idé." säger jag.
"kanske." svarar han.
"du ska ju flytta snart." säger jag.
och sen kysser han mig.
 
-
 
"vad är det?" undrar jag.
"vadå?" undrar han.
"du tittar på mig och ler" svarar jag.
"du får nog vänja dig" svarar han.
 
-
 
"jag tycker om dig."
"jag tycker om dig med."
 
 
och helt plötsligt är det ett antal veckor senare och vart tiden tog vägen vet jag inte. hur som helst är mina fingrar sammanflätade med hans och någon av oss trycker till så hårt att det nästan gör ont. kanske är det jag. kanske är det båda. hur som helst känns det långt mellan uppsala och göteborg.
"hejdå." säger han.
"hejdå." säger jag.
så länge, i alla fall.

en midsommarnattsdröm

trots att dina ögon inte alls innehar samma effekt över mig längre är det något som gör att våra blickar håller sig kvar. såna där vrid-på-huvudet-men-håll-ögonkontakten-så-länge-det-går-blickar. och det är inte längre någon som tar tag om mina inälvor och vrider till när ditt knä råkar nudda vid mitt. snarare så så byts all vävnad ut mot stål och det som förut skulle blivit gåshud blir en rustning. egentligen är det ju absolut ingenting. det finns ju egentligen absolut ingenting och om det någonsin fanns någonting så var det längesen nu. 
 
men det är ju någonting.
 
ett par händer som famlar tag i varandra i bara någon sekund och två par fötter som vandrar bakom en husknut. en promillehalt som är för hög. för egentligen är det ju ingenting och det vet jag om. det vet både jag och du om. att känslorna som fanns, om de fanns, inte längre finns. det var ju år sen vi var små. det var ju år sen det var då.
 
nu är det ingenting.
 
en ömsesidig utnyttjning av den andre utan konsekvenser. ett någonting-ingenting bara för att det går. för att ingen av oss nog bryr sig så mycket längre. det finns ju ingenting där. fjärilarna håller sig till midsommarblomstern och borta från min mage. de elektriska stötarna håller sig till åskan som mullrar på kilometeravstånd och borta från vår hud. 
 
egentligen precis ingenting.
 
kanske är det bara två desperata och ensamma själar som letar, famlar, graspar efter bara någonting. det någonting som inte finns och aldrig heller kommer att finnas. men min midsommarkrans är fin och du passar bra i fluga.
 
det får väl vara någonting som duger för en stund.

hur jag än vrider och vänder.

 
jag är en massa av ofärdiga tankar.
jag är ofärdig av en massa tankar.
jag är tankar av en ofärdig massa.
jag är ofärd-

saknaden

men jag ser dig ju i alla fall när jag sover.

"jag träffar en annan nu"

så faller hjärtat och splittras som glas när det möter maggropen. tusen små bitar hjärtmuskulatur som bara skär och skär och skär för varenda steg jag tar och det gör så ont.
 
för
varenda
steg
jag
tar.

-

men mina fingertoppar saknar känslan av din hud.

om det nu är det jag verkligen skriver om

kom tillbaka då, ber jag. hördu, likgiltigheten. känslan av att det ändå inte är värt det. kom tillbaka då. nu, genast, på momangen. kom tillbaka då.
 
varför väntar du, undrar jag. du borde kommit tillbaka för länge sedan. hördu, likgiltigheten. vart gömmer du dig och varför lämnade du mig ensam med känslor som jag varken kan förstå eller hantera? 
 
jag saknar dig, säger jag. hördu, likgiltigheten. du fick mig ju nästan i balans, du gjorde det så enkelt. att inte bry sig. jag gillade dig mer än dina vänner ångest och desperation som du lämnade kvar här. och kunde du inte tagit kärleken med dig när du stack?
 
stanna borta då, skriker jag. du som var min enda trygghet, du som skyddade mig. stanna borta då. se om jag bryr mig. 
 
 
 
fast jag behöver ju dig för att inte bry mig.
 
hördu, likgiltigheten.
kom tillbaka då.

trygg utan garderob

kanske har ni sett facebook-eventet trygg utan garderob, kanske har ni det inte.
det är så starkt av vissa. själv sitter jag här och funderar på vad jag skulle skriva på det där pappret om jag skulle lägga upp en bild. vad är det jag är rädd för, och vad är det jag gömmer mig för?
 
RÄDD FÖR ATT ALDRIG DUGA ELLER RÄCKA TILL
 
DET FEMTE HJULET
 
KAN INTE TA EMOT KOMPLIMANGER
 
ÄCKLAS AV MIN SPEGELBILD
 
HATAR KÄNSLAN AV ATT VARA MÄTT
 
HATAR ATT JAG HATAR KÄNSLAN AV ATT VARA MÄTT
 
FÖR SJÄLVKRITISK
 
FÖR INTROVERT
 
FÖR GENOMSKINLIG
 
VILL INTE BARA VARA SMAL, VILL VARA TUNN
 
NERVÖS OCH PARANOID
 
HOPPLÖS ROMANTIKER BAKOM EN BITTER OCH CYNISK FASAD.
 
DUGER ALDRIG
 
RÄDD FÖR ATT PRATA OM DET.
 
men det får man ju inte säga. det får man ju inte prata om. trots att det är precis det eventet handlar om att man ska få, så ligger det där i nåt av hjärnans alla hörn och fräter: det kan du ju inte säga. du som inte ens vågar svara på alla fina kommentarer du får om virtuella axlar du skulle kunna luta dig mot. trots allt du känner, men som du inte vet hur du ska formulera i ord. för om du säger det fiskar du komplimanger och är en attentionwhore och det är ta mig tusan inte okej. och allt det där får ju inte ens plats på ett papper, så skit i det bara.
 
FANTASTISKT BRA PÅ ATT KLANKA NER PÅ MIG SJÄLV
 
eller kanske
 
FÖR RÄDD TILL OCH MED FÖR ATT VISA ATT JAG ÄR RÄDD.
 

var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är

vad gör man när det blir okontrollerbart? när det är i hörnet på sängen i fosterställning och tårar som rinner tills lakanet blir genomskinligt? vad gör man när ingenting stämmer? när spegeln skriker i en halvtimma att man inte duger och den patetiska figur där framför som borde vara jag gråter varför varför varför tills man lutar sig mot väggen och sjunker ihop mot golvet nedanför så man slipper se? vad gör man när man inte orkar? när ens matintag enbart består av mackor och kläderna hänger kvar på tvättställningen fem dagar senare? vad gör man när man vill? när det enda man längtar efter är att få höra den där rösten säga att du är fin, du är vacker, du är fantastisk, att se den där luggen trilla ner framför ögonen, att hålla de där händerna i sina?
 
"du borde prata med någon"
jag pratar ju med dig, och du är någon.
 
men jag slutar prata. jag vet inte vad jag ska eller kan säga, så jag låter det fräta inuti istället. det skulle inte råda någon förvåning från min sida om min hud en vacker dag skulle brista och släppa ut allt trasigt innanmäte. tarmar, lever, njurar, lungor. allt utom hjärtat, för det är det enda som verkar fungera. det är det enda som gör ont. hur berättar man om det? när det känns som om man färgas svart inifrån och man hostar, hulkar, gråter och snorar så fort man är ensam? det gör man inte, säger spegeln, betrakta det istället. se bara på när du går sönder. sluta prata om det, ingen vill lyssna på någon som tycker synd om sig själv. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra. håll bara käften och se på.
 
"hur är det?"
jo tack, det är bara bra.
 
det börjar snöa. det blir kallt. det blir mörkt. jag längtar efter mänsklig värme. inte vilken som helst. den mänskliga värmen, just den specifika, som jag saknar så att somna bredvid. jag värmer mig med dagdrömmeri, precis som amelie. med skillnaden att mitt dagdrömmeri inte samtidigt sker på riktigt. ingen är på väg för att knacka på min dörr eller kyssa mig som nino kysser henne. jag plågar mig med dagdrömmeri, mardrömmeri. jag vet att ingen är på väg till mig. jag vet inte om någon är på väg till någon annan. det enda jag har är en fosterställning, tårar och en spegel som avskyr mig.
 
"du verkar må bättre nu."
så jag nickar och tittar bort. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra.

alone again, naturally

ibland orkar man liksom inte. man försöker bara fortsätta andas när man vaknar och upprepar mantran i huvudet om att allting ska ändras och bli bra igen. snälla någon gör det bara som det var. ibland vill man bara sparka sönder allting. skrika. demolera. göra allt annat lika trasigt som jag.
 
huvuden läggs på sned och medlidande blickar och men hur är det med dig, hur känns det? och man ler och säger att det är bra, eller kanske sådär och man undrar varför varför varför måste alla i ens närvaro dra upp det igen så det enda man gör resten av kvällen är att sitta och tänka på att såhär vill jag ju inte ha det. de säger att det finns så många andra där som säkert skulle dö för din skull och du kommer träffa någon annan, men de förstår ju inte. jag hade ju letat klart. jag behövde ju inte ens leta, jag blev ju hittad.
 
skolarbeten utförs samtidigt som man sitter och bara vill vara nära, vill ha den där kroppsvärmen man vant sig vid, känna de där armarna läggas runt en och se den där luggen falla ner i de där snälla ögonen, men man vet att när man åker hem så kommer man vara ensam.
 
man klandrar sig själv och undrar vad det var som gick fel, vad det var man gjorde som orsakade det här. man stirrar in i en spegel och spegelbilden blänger tillbaka på en och skriker att du trodde väl ändå inte att det skulle fortsätta, att du skulle duga, att det finns någonting i dig som är värt för någon annan att behålla, att du skulle kunna känna dig bra.
 
håll käften.
 
håll käften.
 
håll bara käften.
 
 

but suddenly, it occurs to me, i've slept alone before you

det har blivit svårt att sova ensam. 
som om armarna runt mig hade slagit rot.
som om våra ihopflätade ben växt ihop.
som om andetagen i min nacke var mina.
 
jag försöker andas åt mig själv så länge att timmarna går och natten försvinner.
 
det här är ju inte helt vettigt, tänker jag.
det handlar ju bara om några dagar.
nätter.
dygn.
timmar.
 
kom tillbaka nu.

jag flyger inte högt men svävar ibland, lätt som en fjäder när du håller min hand.

bredvid dig hör jag hur du andas. 
du somnar nog snart. andetagen blir djupare.
själv är jag i ett tillstånd mellan klarvaken och utslocknad.
din axel är varm och din nacke är mjuk.
jag tänker att jag borde säga det nu, det där jag gått och tänkt på så länge.
det där jag nästan alltid tänker på.
 
men paranoian.
varför är det alltid det fina som är svårast att säga?
orden försvinner i samma stund som jag öppnar mina läppar.
de flyr från mig, rymmer från mig.
 
säg det inte
säg det inte
säg det inte
inte nu.
inte än.
 
du öppnar ena ögat och sneglar på mig, drar mig närmare intill.
du mumlar "vad tänker du på?"
jag skakar på huvudet, "ingenting särskilt."
 
jag säger det inte.
inte nu.
inte än.
 
(rubrikreferens: den här. den måste ni lyssna på.)

well yeah maybe i hurt you sometimes but let's contrast and compare.

"jag är glad för din skull" säger du. "verkligen. på riktigt."
du tittar ner ner i marken, sen rakt in i mina ögon och så fort bort igen. jag är osäker på om du bara andas ut extra länge eller om det som följer faktiskt är en suck. så ser du mig i ögonen igen.
"trivs du med honom?" undrar du.
ja, nickar jag. ja det gör jag. och du tittar bort.
 
nej, tänker jag. nej, du har inte den rätten. du får inte bete dig som om du är sårad, som om du bryr dig om att det inte längre är du. så många gånger som du har visat att jag är obetydlig. så många gånger som du har kastat bort mig. du får inte titta på mig under lugg för att sedan slå blicken ner i marken. du får inte låtsas som att du är den sårade av oss. du har inte den rätten.

lite lagom löjlig. (för löjlig. för kär.)

du slog rot runt mina revben
upprättade ett eget ekosystem
mina andetag
för dig.

om ord.

vi ligger stilla bredvid varandra och jag känner hur hans läppar mumlar vad tänker du på in i min panna. jag är nog tyst lite för länge, för han lättar sitt tag om mig och drar huvudet lite bakåt för att kunna se mig rakt i ögonen.
"du."
jag andas ut och de där ögonen, jag förstår inte, men de får hjärtat att slå ett extra slag och kännas som kolsyra i blodet. det bubblar, studsar, hoppar. och jag är så ovan vid att extra hjärtslag leder till leenden istället för misär.
"jag tror att jag mer än bara tycker om dig" och så är det han som blir tyst.
någon griper tag i alla artärer och kapillärer och bara trycker till. aj. jag räknar sekunder, jag blundar, jag visste att jag skulle förstöra det här. hans hand stryker lätt mot min kind och för en hårslinga bakom mitt öra. jag öppnar ena ögat och försöker hålla tillbaka paniken.
"var det dumt sagt?"
jag vet ju inte ens hur man hanterar känslor och ännu mindre om hur man berättar om dem för den de handlar om.
"du."
och så efter vad som skulle kunna vara en evighet men knappast är mer än fyra sekunder så skakar han på huvudet.
"nej" säger han. "jag är bara glad.
 
rentav lycklig" och handen runt mina blodådror släpper taget och blodet börjar bubbla, studsa, hoppa igen och jag kommer nog aldrig vänja mig.

den här staden kommer döda mig.

jag trampar på trasigt glas. det gräver sig in i mina fötter. det gör det omöjligt att springa, omöjligt att fly.
 
det är kallpratet, "så vad gör du nuförtiden?" enligt konstens alla regler. du kan ställa frågan, men du behöver inte lyssna. det är att bli presenterad för någon som någon annans ex, när personen som presenterade lika gärna kunnat säga "min gamla klasskamrat",. det är en person som hälsar kyligt på en för något som hände för två år sedan och som jag egentligen inte riktigt kunde rå för.
 
glasskärvorna gräver sig djupare in.
 
det är att aldrig räknas som en egen individ. att alltid ställas i relation till någon eller något. att aldrig vara bara elin. att vara hon som gjorde det där och det där. hon som nog inte är värd din tid. det är den där frågan "hur är det med bitterheten?" och jag ser glimten i ögat när repliken levereras och jag tvingar fram ett leende. "det var väl inte vi som orsakade den?" jag skakar på huvudet och säger att jag är väl gladare nu.
 
jag vrider runt foten där bland allt krossat glas. jag struntar i allt blod. låt det rinna ut. det gör mig ingenting.
 
ingenting av det här räknas, försöker jag intala mig själv. jag är någon annan nu och jag önskar att den här staden också kunde låta mig vara det. 
 
och
 
så stöter man på den där människan som man aldrig kom överrens med i högstadiet. som tittade snett och kastade hårda ord. så känner man att nej, nu orkar jag inte, jag vill inte med ett falskt leende prata om vad jag gör nuförtiden och jag vill definitivt inte lyssna på vad den här människan har att säga. det här är människan som gjorde att det var jobbigt att åka skolbuss varje morgon.
 
men
 
"hej" säger han. "hej" säger jag tillbaka. så går vi förbi varandra, och jag drar en suck av lättnad och drar ut en av skärvorna som fastnat.

I don't know what you think while you're sleeping, I hope soon I'll dream with you

jag tittar på klockan för ofta. den hinner inte ändras särskilt mycket mellan teliasonerapaketen och ellospåsarna där på paketterminalen. det tar för lång tid. det går för sakta. för långsamt. klockan tickar inte. inte längre.
 
jag hinner tänka för mycket. det är aldrig en bra grej. nervositeten kommer tillbaka. paranoian. hur fungerar det när man inte längre befinner sig på samma plats som den andre? saknar man eller glömmer man? glömmer han eller saknar han? jag saknar. med varenda fiber, varenda cell och varenda andetag. jag saknar. men han. saknar han eller glömmer han?
 
men
 
nej, han verkar sakna. hur kan han sakna? det är ju bara mig det handlar om. jag är ju inte den som man vill ha. kanske kommer han att inse det, nu när det dröjer innan vi träffas. nu när vi inte längre spenderar alla sekunder insnurrade i varandra. kanske kommer han att förstå, att jag är ju inte den som han vill ha.
 
jag hinner tänka för mycket. nervositeten, paranoian.
 
klockan lyckades gå till slut och jag hamnar i fosterställning mellan kalla lakan och jag önskar med varenda fiber, varenda cell och varenda andetag att han inte var timmar bort. att han var här. att han såg på mig sådär som han gör när han säger att han tycker om mig.
 
men
 
hur kan han tycka om mig?
 
hur kan han tycka om mig?
 
hur kan han tycka om mig?
 
klockan går för långsamt. jag hinner tänka för mycket. det är aldrig en bra grej.
 
nervositeten kommer tillbaka. paranoian.
 

jag är inte skapt för sånt här.

så kommer den.

definitionen.

 

vad gör vi?

vad är vi?

"vad tänker du på?"

"oss."

 

& jag är livrädd.


Tidigare inlägg
RSS 2.0