waste of paint

vi ligger stilla bredvid varandra och jag känner hur hans läppar mumlar vad tänker du på in i min panna. jag är nog tyst lite för länge, för han lättar sitt tag om mig och drar huvudet lite bakåt för att kunna se mig rakt i ögonen.

"du."

jag andas ut och de där ögonen, jag förstår inte, men de får hjärtat att slå ett extra slag och kännas som kolsyra i blodet. det bubblar, studsar, hoppar. och jag är så ovan vid att extra hjärtslag leder till leenden istället för misär.

"jag tror att jag mer än bara tycker om dig" och så är det han som blir tyst.

någon griper tag i alla artärer och kapillärer och bara trycker till. aj. jag räknar sekunder, jag blundar, jag visste att jag skulle förstöra det här. hans hand stryker lätt mot min kind och för en hårslinga bakom mitt öra. jag öppnar ena ögat och försöker hålla tillbaka paniken.

"var det dumt sagt?"

jag vet ju inte ens hur man hanterar känslor och ännu mindre om hur man berättar om dem för den de handlar om.

"du."

och så efter vad som skulle kunna vara en evighet men knappast är mer än fyra sekunder så skakar han på huvudet.

"nej" säger han. "jag är bara glad.

 

rentav lycklig" och handen runt mina blodådror släpper taget och blodet börjar bubbla, studsa, hoppa igen och jag kommer nog aldrig vänja mig.

jag är rätt oinspirerad nuförtiden. jag cyklar till och från jobbet, kommer hem, utsliten, äter rostad macka med avocado med ett glas o'boy och går och lägger mig. jag har räknat till tre rådjur på två dagar. en ekorre. jag vet inte vad jag ska blogga om. jag fotodokumenterar sällan och när jag skriver så skriver jag bara för att, vilket verkar märkas när man ser till responsen jag får, eller snarare bristen på den. jag lägger böcker på hög - sofies värld, igelkottens elegans, niceville - men jag läser knappt. jag lägger filmer på hög - a single man, drive, extremely loud and incredibly close - men jag tittar inte på dem. jag ritar bilder i huvudet men de kommer inte ut på papper. jag slösar bort min sommar på precis det sätt som jag inte skulle. skärpning, elin.

jag trampar på trasigt glas. det gräver sig in i mina fötter. det gör det omöjligt att springa, omöjligt att fly.

 

det är kallpratet, "så vad gör du nuförtiden?" enligt konstens alla regler. du kan ställa frågan, men du behöver inte lyssna. det är att bli presenterad för någon som någon annans ex, när personen som presenterade lika gärna kunnat säga "min gamla klasskamrat",. det är en person som hälsar kyligt på en för något som hände för två år sedan och som jag egentligen inte riktigt kunde rå för.

 

glasskärvorna gräver sig djupare in.

 

det är att aldrig räknas som en egen individ. att alltid ställas i relation till någon eller något. att aldrig vara bara elin. att vara hon som gjorde det där och det där. hon som nog inte är värd din tid. det är den där frågan "hur är det med bitterheten?" och jag ser glimten i ögat när repliken levereras och jag tvingar fram ett leende. "det var väl inte vi som orsakade den?" jag skakar på huvudet och säger att jag är väl gladare nu.

 

jag vrider runt foten där bland allt krossat glas. jag struntar i allt blod. låt det rinna ut. det gör mig ingenting.

 

ingenting av det här räknas, försöker jag intala mig själv. jag är någon annan nu och jag önskar att den här staden också kunde låta mig vara det. 

 

och

 

så stöter man på den där människan som man aldrig kom överrens med i högstadiet. som tittade snett och kastade hårda ord. så känner man att nej, nu orkar jag inte, jag vill inte med ett falskt leende prata om vad jag gör nuförtiden och jag vill definitivt inte lyssna på vad den här människan har att säga. det här är människan som gjorde att det var jobbigt att åka skolbuss varje morgon.

 

men

 

"hej" säger han. "hej" säger jag tillbaka. så går vi förbi varandra, och jag drar en suck av lättnad och drar ut en av skärvorna som fastnat.

igår var jag på tjugoårsfest hos ida. såg ut sådär ↑. mycket trevligt! kom dock inte på att kameran låg i väskan förrän det var lite för mörkt att ta kort. så bilderna har för högt iso och blev väldigt korniga. men ändå.

födelsedagsbarnet.

marcus i födelsedagsbarnets tiara.

glad lovis!

mys.

jag kunde verkligen inte låta bli att köpa den här blusen, jag menar, det är små kaniner på den. färgen är väl kanske inte riktigt min, men. kaniner. armbandsgrejen också. min bror tyckte att den var det konstigaste han sett. jag gillar den.

dricker kaffe. äter rostat bröd med avocado. skakar om klockan. skapar spellistor. har lämnat patrick bateman bakom mig och läser numera filosofi tillsammans med sofie amundssen och undrar vem den där hilde är. skakar om klockan. inspekterar hur många nya blåmärken som pryder mina ben efter x antal tappade för tunga paket på jobbet. nyser. nyser. nyser. kan man klia halsen inifrån och vad är det jag är allergisk mot? dricker kaffe. bakar mazariner, trots att jag får kväljningar av mandelmassa. men min bror, han gillar ju mazariner, så jag bakar åt honom. letar i skåpen efter sötsaker. hittar inga. skakar om klockan. dricker kaffe. klappar på katten som tackar genom att tappa halva sin päls på mina kläder, men hon spinner ju fint. har noll inspiration.

nu har jag fått tag på min riktiga kamera. för några veckor sedan så spenderade jag en helg i en stuga i grebbestad. det var väldigt trevligt, och rätt fint. fast jag tror att jag mer är en sjötjej än en havstjej. jag heter ju faktiskt sjöstrand i efternamn, det hade väl varit lite konstigt annars.

jag tittar på klockan för ofta. den hinner inte ändras särskilt mycket mellan teliasonerapaketen och ellospåsarna där på paketterminalen. det tar för lång tid. det går för sakta. för långsamt. klockan tickar inte. inte längre.

 

jag hinner tänka för mycket. det är aldrig en bra grej. nervositeten kommer tillbaka. paranoian. hur fungerar det när man inte längre befinner sig på samma plats som den andre? saknar man eller glömmer man? glömmer han eller saknar han? jag saknar. med varenda fiber, varenda cell och varenda andetag. jag saknar. men han. saknar han eller glömmer han?

 

men

 

nej, han verkar sakna. hur kan han sakna? det är ju bara mig det handlar om. jag är ju inte den som man vill ha. kanske kommer han att inse det, nu när det dröjer innan vi träffas. nu när vi inte längre spenderar alla sekunder insnurrade i varandra. kanske kommer han att förstå, att jag är ju inte den som han vill ha.

 

jag hinner tänka för mycket. nervositeten, paranoian.

 

klockan lyckades gå till slut och jag hamnar i fosterställning mellan kalla lakan och jag önskar med varenda fiber, varenda cell och varenda andetag att han inte var timmar bort. att han var här. att han såg på mig sådär som han gör när han säger att han tycker om mig.

 

men

 

hur kan han tycka om mig?

 

hur kan han tycka om mig?

 

hur kan han tycka om mig?

 

klockan går för långsamt. jag hinner tänka för mycket. det är aldrig en bra grej.

 

nervositeten kommer tillbaka. paranoian.

 

i och med att jag jobbar eftermiddagar så blir det enkelt så att jag slarvar bort hela förmiddagen och inte gör nånting. det ska det bli ändring på, tänkte hanna och gav mig lite uppdrag. (fast jag lade till den sista. och det kan jag göra om två dagar!) den tredje punkten är redan igång och nu har jag snart läst ut american psycho. den fjärde började jag lite på igår när jag köpte a single man. har ni andra tips?

varje fotsteg är att minnas och varje hälsning för med sig en historia. allt är som det brukar här och på ett sätt känns det som jag aldrig lämnade det. metallringen runt tallen fem meter in från stigen är kvar. det ligger frysta bullar i frysen. det är samma tavlor som hänger på köksväggen, samma tavlor som varit där i tjugo år. på väg till jobbet cyklar jag samma väg som vi alltid cyklade på somrarna när vi var yngre och skulle bada. vid kanalen i jönköping träffar man på de vänner som man umgicks med under hela gymnasiet och när man sitter där med dem är det inte alls ett år sen man tog studenten, utan snarare är det så att man fortfarande går i samma klass. samma skratt, samma samtal, samma kroppspråk. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

 

"i gruvan finns det nio olika sorters fladdermöss och bergarten här finns bara på ett enda ställe till i hela världen" upprepas som det mantra man lärde sig i lågstadiet. som om man ska vara stolt. nämnda lågstadie går jag förbi och jag kikar in i gympasalen och blir nästan avundsjuk på klätterväggen de byggt upp där inne. jag pekar ut tunneln på skolgården och berättar att när jag gick här så satt vi på ovansidan och jag slant ner och hängde med huvudet före i säkert fem minuter innan en lärare kom och plockade ner mig. det känns dumt nu, nu när jag är längre än vad tunneln är hög. men jag kan fortfarande komma ihåg paniken av att hänga uppochner och tro att den meter ner till sanden egentligen är en avgrund. jag kan fortfarande komma ihåg lekarna på lågstadierasterna. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

på kvällen besöks den enda bar som är värd att besökas inne i stan. den bästa baren. under happy hour beställs både tequila och whiskey och jag tänker att okej, det här kanske inte riktigt är som det brukar. eller så är det kanske precis det som det är. det var ju ändå här man hängde vid precis fyllda arton och därefter. ansiktena här är bekanta och sen sitter man där med en före detta klasskompis och pratar mellanstadielärare. den före detta klasskompisen reser sig upp och går och stolen bredvid blir upptagen av någon som hälsar med frasen "hej, vi har hånglat" och så märker man att det är samma människa som för ett och ett halvt år sedan sa att man såg ut som helena bonham carter. han säger något om att vi gör en deal om att om vi båda är singlar när vi är trettio så gifter vi oss och sen reser även han sig upp och går. jag småler. på väg till skjutsen hem vandrar jag över blöta kullerstensgator bland röda tegelstenshus, som jag gjort så många gånger förr. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

visst är det saker som förändras. vid ica bygger de upp lägenheter och här hemma i huset renoveras badrummet på övervåningen och stigen upp till berget liknar mer en bäck. men det räknas inte. platserna är desamma, människorna är desamma. samma sjö som vi alltid cyklade till som barn promeneras det nu till för nattliga samtal. man kan fortfarande köpa kulglass i kiosken men priset har blivit lite dyrare. allt är ändå som det brukar här, allt är som det alltid kommer att vara. till viss del kan jag tycka att det känns fint men på nåt sätt vill jag att allt ska förändras. allt är som det brukar här, som det var när jag åkte, som det var när jag skaffade mig ett annat hemma, och det andra är det hemma jag föredrar. allt är ju som det brukar här. det går på slentrian. jag känner igen det och jag kan historierna. som om vi aldrig lämnade varandra.