en midsommarnattsdröm
trots att dina ögon inte alls innehar samma effekt över mig längre är det något som gör att våra blickar håller sig kvar. såna där vrid-på-huvudet-men-håll-ögonkontakten-så-länge-det-går-blickar. och det är inte längre någon som tar tag om mina inälvor och vrider till när ditt knä råkar nudda vid mitt. snarare så så byts all vävnad ut mot stål och det som förut skulle blivit gåshud blir en rustning. egentligen är det ju absolut ingenting. det finns ju egentligen absolut ingenting och om det någonsin fanns någonting så var det längesen nu.
men det är ju någonting.
ett par händer som famlar tag i varandra i bara någon sekund och två par fötter som vandrar bakom en husknut. en promillehalt som är för hög. för egentligen är det ju ingenting och det vet jag om. det vet både jag och du om. att känslorna som fanns, om de fanns, inte längre finns. det var ju år sen vi var små. det var ju år sen det var då.
nu är det ingenting.
en ömsesidig utnyttjning av den andre utan konsekvenser. ett någonting-ingenting bara för att det går. för att ingen av oss nog bryr sig så mycket längre. det finns ju ingenting där. fjärilarna håller sig till midsommarblomstern och borta från min mage. de elektriska stötarna håller sig till åskan som mullrar på kilometeravstånd och borta från vår hud.
egentligen precis ingenting.
kanske är det bara två desperata och ensamma själar som letar, famlar, graspar efter bara någonting. det någonting som inte finns och aldrig heller kommer att finnas. men min midsommarkrans är fin och du passar bra i fluga.
det får väl vara någonting som duger för en stund.
hur jag än vrider och vänder.
jag är en massa av ofärdiga tankar.
jag är ofärdig av en massa tankar.
jag är tankar av en ofärdig massa.
jag är ofärd-
eskapism
jag ligger vaken till klockan fyra i rummet vi delade.
tick tack, tick tack.
inte för att det egentligen finns någon tickande klocka i rummet. vilket visserligen bara gör att det känns som att tiden står helt stilla.
dock är jag ju så plågsamt påmind om att den inte gör det.
det blir väl så, när man bara flyr. först från en stad till en annan, sen från ett land till ett annat. när tankarna som slår och hamrar mot pannbenet bara är "jag måste härifrån". och även om upplevelserna härifrån har varit fantastiska och personlighetsstärkande och allt annat sånt där klichéartat så kvarstår det faktum att jag måste ju tillbaka. och jag är ju tillbaka. och klockan har tickat.
tick, tack.
fyra månader i ett annat land var fyra månader i sverige också, hur mycket det än kändes som att när en åker härifrån så sätts bara allting på paus. saker förändras och jag med dem. och klockan fortsätter envist och enerverande att ticka framåt när allt jag egentligen vill dra tillbaka visarna litegrann. ändra på saker. trycka ctrl-z och göra om, skriva om, säga om. men det går ju inte. och inte är det någon idé och inte kan en upprepa historian heller.
"why of course you can" säger gatsby, och se hur det gick för honom.
"why of course you can" säger gatsby, och se hur det gick för honom.
tick, tack.
tiden står inte stilla. och den gör sig plågsamt påmind om det.
