jag flyger inte högt men svävar ibland, lätt som en fjäder när du håller min hand.
bredvid dig hör jag hur du andas.
du somnar nog snart. andetagen blir djupare.
själv är jag i ett tillstånd mellan klarvaken och utslocknad.
din axel är varm och din nacke är mjuk.
jag tänker att jag borde säga det nu, det där jag gått och tänkt på så länge.
det där jag nästan alltid tänker på.
men paranoian.
varför är det alltid det fina som är svårast att säga?
orden försvinner i samma stund som jag öppnar mina läppar.
de flyr från mig, rymmer från mig.
säg det inte
säg det inte
säg det inte
inte nu.
inte än.
du öppnar ena ögat och sneglar på mig, drar mig närmare intill.
du mumlar "vad tänker du på?"
jag skakar på huvudet, "ingenting särskilt."
jag säger det inte.
inte nu.
inte än.
(rubrikreferens: den här. den måste ni lyssna på.)
Kommentarer
hej säger gabsi
lyssnade, så jävla rart!! (plus fint skrivet!)
hej säger lovisa/polichinelle
rubrikreferensen är så himla fantastisk. älskar den.
hej säger Ida
men preciiiis sådär är det ju! har varit i samma stadie hur länge som helst nu känns det som. när ska man våga?
du skriver så fint, så sant.
hej säger PJ
Kan inte skriva annat än: fint!
Trackback
