efter två dagar av att inte ha setts så ringer han mig och säger att han saknar mig.

 

ytterligare två dagar senare rullar tåget in på göteborgs centralstation och där är han och han kysser mig så att mina knän börjar skaka innan han mjukt säger hej och stryker sin hand över min kind.

 

på bussen till min lägenhet leker hans händer med mina och jag lutar huvudet mot hans axel.

 

han sover alltid längre än jag eller så är det kanske jag som alltid vaknar när klockan är för lite. hur som helst så passar hans armar så bra runt mig att det inte riktigt spelar någon roll att jag måste vänta på att han vaknar. och det är så värt det att vänta på ett morgongrumligt hej och dagens första puss.

 

hur gick det här till, undrar jag. jag som alltid fått impulsen att vilja kasta saker på folk som säger att kärleken kommer när man inte letar. jag som skrattat åt alla som sagt att jag ska ge det tid när tid varit det enda jag någonsin gett. så är den bara där, utan förvarning och när jag som minst anade det. så var han där och undrade om vi skulle dricka kaffe.

 

på midsommarnatten fumlar jag med nyckeln till lägenhetsdörren och han bara skrattar. när vi väl är inte står jag plötsligt mot en vägg och han kysser mig fnittrig. "du har ett så fint skratt" säger han "det säger jag alltid när jag berättar för folk om dig."

 

när han berättar för folk om mig.

 

nu är han två timmar bort igen för på söndagar börjar jag sortera paket klockan tre på ett industriområde längs e4an där lastbilschaufförer säljer starksprit till fjortonåringar men jag vill ju bara vara nära honom.

 

så nära som fysiskt är möjligt.