waste of paint

som vanligt i mellandagarna så trängs tusentals människor i alla affärer på grund av den sak som kallas mellandagsrea. jag var en av de människorna innan idag. på weekday hittade jag en guldig skjorta och ett grönt linne med en fenomenal urringning i ryggen för sammanlagt 160 kronor. kan tillägga att fotot inte riktigt gör skjortan rättvisa, för taklampans ljus är så gult. jag hittade också ett par nästan fantastiska svarta kängor (som jag letat!) de är alldeles luddiga inuti och väldigt sköna, så länge jag inte tänker på att de är cirka en halv storlek för små. men jag hoppas att de töjer sig lite, om inte annat lär ju luddet lägga sig. och så ska jag vara ärlig, blusen/skjortan på den första bilden hängde faktiskt inte på reastället på monki. men det är ugglor på den. och den människa som inte vill ha en skjorta med ugglor på, den människan förstår jag mig inte på.

jag andas ut svart. jag kan inte förklara det på något bättre sätt än så. jag andas ut svart. med varje andetag kan jag nästan se hur luften som kommer ut från mina lungor bara är mörker. och med varje utandning så är det som om mitt hjärta bara är ett tomt hål. som dess funktion inte alls är att föra runt fem liter blod genom min kropp, utan något helt annat. jag vet inte vad. det är liksom svart, ett svart hål, där mitt hjärta borde vara. och precis så som svarta hål fungerar så dras allting annat in där också. ljus som kommer in där kommer inte ut igen. och det verkar bli större och större, för varje utandning. jag andas ut svart.

april

i april såg det ut såhär i borås.

och såhär längsmed floden elbe längs en järnväg i tyskland.

och såhär i gränder i prag

i en kyrka utanför prag hade man inrett med en massa skelett. tror att det var över 40 000, om jag minns rätt.

prag är i alla fall väldigt fint och folk borde åka dit om de får chansen.

maj

i maj var det popadelica i huskvarna folkets park. fjärde året för mig tror jag minsann.

little marbles spelade

och maggio

och jonathan johansson

och i'm from barcelona som är helt fantastiska live.

så promenixade jag litegrann med den här mannen, som är en av mina bästa vänner och som jag känt sen jag var sju år gammal. han heter simon och bor tre hus ifrån mig, det vill säga, när jag är i min hemort.

och så var jag svartvit och halvdöd. och jag är otroligt vitsig. deal with it.

juni

jag tog studenten. att åka flak var ungefär det roligaste någonsin.

kärlekskrank var jag. men det är jag jämt.

och jag saknade en viss person som jag faktiskt tror att jag äntligen har slutat sakna nu.

och så packade jag för att åka till where the action is och peace and love. (och på wtai så tog conor oberst i min hand när han sjöng one for you, one for me. jag dog då)

på julafton äter man groteska mängder mat.

som sagt

snön hade försvunnit dagen innan, men det var iallafall lite frost på fönstren.

en av mina bröder tyckte uppenbarligen att det var väldigt kul att elda i öppna spisen, så temperaturen i vardagsrummet steg med kriminella höjder.

här är vår gran (man ska bara ha kulor i granen tycker jag, möjligvis någonting annat, men helst inte. förutom en girlang och ljus förstås)

här var jag. hej.

här är mina presenter. jag fick till exempel alfapet och popkult, en moleskin-kalender, jostein gaarders bok the christmas mystery (hans böcker är fantastiska, läs dem. speciellt spelkortsmysteriet och cirkusdirektörens  dotter), jonathan johanssons senaste skiva och ett riktigt änglaspel, inte nåt sånt där äckligt som det hänger typ. älgar i.)

Karl-Bertil Jonsson är viktigast på hela julafton och hela min familj sitter och citerar nästan hela tiden. ska du lukta på glöggen, pojke? ljuga för mor på självaste julafton? nä-ä. rakryggat yppa sanningen? ja-a. det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades! ska du ha ett fikon?

 

God Jul alla fina!

det är av en ren tillfällighet men den känns lika självklar som den känns absurd. det är klart, det är ironiskt. den första jag träffar när jag kommer tillbaka till min hemstad är du. och du står där och ler mot mig och det är explosioner och fyrverkerier överallt. som det aldrig varit med någon annan. du står där och ler mot mig och undrar hur det är och det är alla klichéfraser som någonsin yttrats, det är "det var alldeles för länge sen", "vi borde väl höras av", "vi syns" och jag tänker nej, nej, nej, för det enda du gör är ljuger. och ändå så exploderar alla fyrverkerier i gnistan av din närvaro, din närvaro som både är självklar och absurd.

januari

jag hängde litegrann på naturhistoriska i göteborg.

jag var svartvit och såg ledsen ut.

 

februari

åt frukost, har hört att det är sånt man ska göra.

jag såg herr conor oberst live för andra gången i mitt liv (första var med monsters of folk) och det var helt enkelt awesome. dessutom var first aid kit förband.

 

mars

maneter på sjöfartsmuséet.

fick hem min studentmössa!

mös med kattungar

åt visst frukost i mars också. ser man på!

dessutom var jag svartvit och uppochner.

 

jag sätter ena foten i vattnet och det är skållande hett. det sticker i huden, men det är nästan behagligt. efter en stund börjar det bränna för mycket och jag drar upp foten igen. den är helt röd av värmen och jag fyller på med lite iskallt vatten för att jämna ut temperaturen tills det blir säkert att lägga sig där i badkaret.

 

när skummet försvunnit utmanar jag mig själv i att hålla andan så länge jag kan under vattnet.

 

fem.

 

jag tänker på grannarna och deras gräsliga julpynt. de har en ljusslinga som växlar mellan röd, orange och grön med alltför hög frekvens. jag förstår inte hur de orkar ha den blinkande i vardagsrumsfönstret tjugofyra sju. själv är mitt julpynt begränsat till en adventsljusstake och två hyacinter. och ett kalenderljus som jag råkade elda ner två dagar för mycket.

 

tio.

 

badsaltet luktar lavendel och ska slappna av dina muskler, så stod det på förpackningen. jag hoppas att det fungerar för min kropp har varit stel så länge nu, jag går och spänner mig hela tiden. jag vet inte varför. det kanske är en försvarsmekanism, jag väntar på slag, på avvisande, på att bli kasserad, så jag spänner mig tills det gör ont. för att vara beredd när slagen kommer. för de gör ju det.

 

femton.

 

jag tänker att jag borde nog äta när jag badat klart, men jag orkar inte laga mat. det blir lätt så, jag sitter och gör ingenting och sen har tiden tagit slut. precis som allting annat. allting tar slut. kvällar, relationer, konversationer. allting tar slut. känslor, hjärtslag, andetag.

 

tjugo.

 

det enda som inte verkar ta slut är alla tankar jag inte borde tänka. de dyker alltid upp, igen och igen. tankar på ögon som liksom lyser men inte betraktar mig. tankar på en rygg som jag inte får röra. tankar på allt jag borde ha sagt men aldrig nämnde för någon. tankar på allt jag inte borde säga till någon men som jag bara vill skrika ut. säga att såhär är det och ni kan inte göra något åt saken.

 

trettio.

 

jag säger att jag inte tror på kärlek men jag letar efter den överallt. jag vill att den ska bevisa mig fel och skratta åt mig och säga att den visst existerar. men den håller sig undan. den finns inte någonstans. "sluta leta" säger folk. "sluta leta så hittar den dig. du är jättefin och du kommer hitta någon snart". men den håller sig undan, kärleken. den skrattar säkert hånfullt åt mig i sin frånvaro.

 

fyrtiofem.

 

ha ha ha, säger kärleken. ha ha ha. lilla elin, självutnämnd bitter cyniker. hon som blivit kallad dysfunktionell misantrop. hon som vill skrika åt par hon ser på gatan att, lycka till, så länge det håller, för allting tar slut, det vet ni väl! hon går där och letar efter mig trots att hon prompt insisterar på att jag inte existerar och när hon tror att ingen ser betraktar hon längtansfullt det 70-åriga paret som går hand i hand och bara har varandra. ha ha ha.

 

jag tappar räkningen men håller mig kvar under vattenytan.

 

det blir för svårt. desperation, desperation, desperation. jag kastar mig upp över vattenytan med en sådan kraft att lite vatten skvalpar över kanten. min näsa sticker av doften av lavendel och jag känner mig inte ett dugg mer avslappnad. falsk marknadsföring.

igår var det en stödgala på storan där alla inkomster gick till musikhjälpen. vi satt längst fram, knappt en meter från scenen. helt sjukt bra artister som spelade också, anna järvinen, anna ternheim, jonathan johansson, moto boy, jens lekman och nån av tjejerna i sahara hotnights (även om jag kanske inte tycker att hon faller in under kategorin sjukt bra, men hon lyckades köra igenom varenda rock-pose i världshistorien under två låtar, så lite cred kanske hon ska ha).

 

moto boy gjorde en cover på lilac wine väldigt bra iallafall. anna ternheims the longer the waiting, the sweeter the kiss är helt fantastisk live (och på skiva) och när jonathan johansson sjunger "jag behöver dig" så ryser man längs hela ryggraden. jens lekmans the opposite of hallelujah är ju inte heller helt fel, och jag klagar verkligen inte när (nästan) hela gänget kör igenom bowies heroes som sista låt.

 

jaja. det var iallafall en väldigt fin konsert. och att vara bara några meter ifrån några av sveriges bästa musiker är heller inte något jag klagar på. helt fantastiskt läge att spana in jonathan johanssons jeanshäck.

jag blev så trött på mina vita väggar och kom på att jag faktiskt hade några fotografier utskrivna, från festival-engångskameror. några av bilderna åkte upp på väggen ovanför sängen, tyckte att det blev helt okej fint. så nu har jag patrick wolf och pete doherty ovanför mig när jag sover. jag klagar inte.

jag borde plugga presshistoria, men jag hänger lite hellre med mina två oscar wilde.

så virvlar alla minnen som jag har försökt att dränka upp till ytan igen. som när jag frös och du lånade ut din jacka till mig. som alla gånger vi stod utanför min grind och ingen av oss ville gå. som den gången du sa att du aldrig kommer att glömma mig. som när du höll din arm runt min midja. som när du drog mig till dig och kallade mig för fin. som när du viskade meningar för ingen annan så nära mitt öra att hela min ryggrad vibrerade.

 

och allt det andra.

 

som när du gick hand i hand med henne. som när du inte hörde av dig. som när du ständigt satte mig i andra hand. tredje hand. fjärde hand. hur jag aldrig var den du valde, men alltid din nödlösning. som när du vek undan blicken när min blick sökte din på ett dansgolv. hur du alltid kom med undanflykter. kanske. vi får se. en annan dag. hur du räknade bort mig.

 

hur jag fortfarande väntar på en annan dag.

i brist på snö lyssnar jag istället på kate bush's 50 words for snow. ganska briljant, om jag får säga det själv. särskilt snowed in at wheeler street. den är fin, lyssna på den.