igår åkte jag på en utflykt till the burren och cliffs of moher (där man bl.a. spelat in vissa scener ut harry potter och halvblodsprinsen). osäker på om jag skulle vilja bo på twin peaks b&b dock.

men mina fingertoppar saknar känslan av din hud.

i lördags bar det iväg in till stan (universitetet ligger ca tjugo minuters bussfärd därifrån) till en marknad som tydligen finns där varje dag. väldigt mysigt och jag hittade riktig ost (i affärerna hittar jag mest sån som är skivad och singelpacketerad, det känns sådär och smakar plast). hursomhaver! idag har jag haft min första riktiga föreläsning, fast det var mest en introduktion till själva kursen. en av mina första uppgifter kommer att vara att analysera hur människor konsumerar musik och uttrycker sig via den, så jag hoppas att det blir bra!

flygplansfönster. jag lämnar ett snöigt england efter att med både en klump i magen och en fantastisk känsla i bröstet spenderat två timmar irrandes omkring på heathrow. flyget landar efter drygt en timme på irland. därifrån tar jag mig, med hjälp av en irländsk familj jag träffade av en slump på tidigare nämnda flygplats, till university of limerick och får nyckeln till ett rum i en studentkorridor.

kom tillbaka då, ber jag. hördu, likgiltigheten. känslan av att det ändå inte är värt det. kom tillbaka då. nu, genast, på momangen. kom tillbaka då.

 

varför väntar du, undrar jag. du borde kommit tillbaka för länge sedan. hördu, likgiltigheten. vart gömmer du dig och varför lämnade du mig ensam med känslor som jag varken kan förstå eller hantera? 

 

jag saknar dig, säger jag. hördu, likgiltigheten. du fick mig ju nästan i balans, du gjorde det så enkelt. att inte bry sig. jag gillade dig mer än dina vänner ångest och desperation som du lämnade kvar här. och kunde du inte tagit kärleken med dig när du stack?

 

stanna borta då, skriker jag. du som var min enda trygghet, du som skyddade mig. stanna borta då. se om jag bryr mig. 

 

 

 

fast jag behöver ju dig för att inte bry mig.

 

hördu, likgiltigheten.

kom tillbaka då.

 

ge mig ett par vingar som funkar / a wish for wings that work.

jag har starkt för mig att den brukade gå på tv när jag var lite mindre och att vi brukade se den. samma sak med den där versionen av nötknäppare när det var råttor med. vad hände med dem? så länge de inte tar bort karl-bertil bara, så är jag nöjd. det däremot inte riktigt tycker om är att alla julfilmer och berättelser får mig att hoppas på mirakel som inte kommer inträffa. ni vet, sånt där som bara sker på film. riktig kärlek och whatnot. inte för att man får vara bitter kring juletid, så vi kanske ska fokusera på något annat. som repliken "they replaced his brain with tater tots" från filmen ovan. och att hans rumpa oförklarligen trillar av lite nu och då. och att både min bror och far lockar på katten med "kss kss kss" och jag säger "molly, du behöver inte lyssna på dem, du får göra precis som du vill" och det visar sig att precis det hon vill är att hoppa upp i mitt knä och somna där.

 

god Jul och gott nytt år och god fortsättning och ät mycket godis. eller vad det nu är som det handlar om.

kanske har ni sett facebook-eventet trygg utan garderob, kanske har ni det inte.

det är så starkt av vissa. själv sitter jag här och funderar på vad jag skulle skriva på det där pappret om jag skulle lägga upp en bild. vad är det jag är rädd för, och vad är det jag gömmer mig för?

 

RÄDD FÖR ATT ALDRIG DUGA ELLER RÄCKA TILL

 

DET FEMTE HJULET

 

KAN INTE TA EMOT KOMPLIMANGER

 

ÄCKLAS AV MIN SPEGELBILD

 

HATAR KÄNSLAN AV ATT VARA MÄTT

 

HATAR ATT JAG HATAR KÄNSLAN AV ATT VARA MÄTT

 

FÖR SJÄLVKRITISK

 

FÖR INTROVERT

 

FÖR GENOMSKINLIG

 

VILL INTE BARA VARA SMAL, VILL VARA TUNN

 

NERVÖS OCH PARANOID

 

RÄDD FÖR ATT PRATA OM DET.

 

men det får man ju inte säga. det får man ju inte prata om. trots att det är precis det eventet handlar om att man ska få, så ligger det där i nåt av hjärnans alla hörn och fräter: det kan du ju inte säga. du som inte ens vågar svara på alla fina kommentarer du får om virtuella axlar du skulle kunna luta dig mot. trots allt du känner, men som du inte vet hur du ska formulera i ord. för om du säger det fiskar du komplimanger och är en attentionwhore och det är ta mig tusan inte okej. och allt det där får ju inte ens plats på ett papper, så skit i det bara.

 

FANTASTISKT BRA PÅ ATT KLANKA NER PÅ MIG SJÄLV

 

eller kanske

 

FÖR RÄDD TILL OCH MED FÖR ATT VISA ATT JAG ÄR RÄDD.

 

det har uppstått en spricka på min kameraskärm. jag vet inte när, jag har den nästan aldrig med mig längre. jag har ingenting att fota. är dock otroligt tacksam för objektivet jag fick i födelsedagspresent och tänkte att jag skulle testa det lite snabbt. så det blev några dystra självporträtt (vilket knappt räknas som att testa kan man tycka). nåväl. det är kallt ute, det syns visst på mitt öra. hade nästan precis kommit in genom dörren.

 

annars borde ni lyssna på the villagers och the lumineers.

vad gör man när det blir okontrollerbart? när det är i hörnet på sängen i fosterställning och tårar som rinner tills lakanet blir genomskinligt? vad gör man när ingenting stämmer? när spegeln skriker i en halvtimma att man inte duger och den patetiska figur där framför som borde vara jag gråter varför varför varför tills man lutar sig mot väggen och sjunker ihop mot golvet nedanför så man slipper se? vad gör man när man inte orkar? när ens matintag enbart består av mackor och kläderna hänger kvar på tvättställningen fem dagar senare? vad gör man när man vill? när det enda man längtar efter är att få höra den där rösten säga att du är fin, du är vacker, du är fantastisk, att se den där luggen trilla ner framför ögonen, att hålla de där händerna i sina?

 

"du borde prata med någon"

jag pratar ju med dig, och du är någon.

 

men jag slutar prata. jag vet inte vad jag ska eller kan säga, så jag låter det fräta inuti istället. det skulle inte råda någon förvåning från min sida om min hud en vacker dag skulle brista och släppa ut allt trasigt innanmäte. tarmar, lever, njurar, lungor. allt utom hjärtat, för det är det enda som verkar fungera. det är det enda som gör ont. hur berättar man om det? när det känns som om man färgas svart inifrån och man hostar, hulkar, gråter och snorar så fort man är ensam? det gör man inte, säger spegeln, betrakta det istället. se bara på när du går sönder. sluta prata om det, ingen vill lyssna på någon som tycker synd om sig själv. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra. håll bara käften och se på.

 

"hur är det?"

jo tack, det är bara bra.

 

det börjar snöa. det blir kallt. det blir mörkt. jag längtar efter mänsklig värme. inte vilken som helst. den mänskliga värmen, just den specifika, som jag saknar så att somna bredvid. jag värmer mig med dagdrömmeri, precis som amelie. med skillnaden att mitt dagdrömmeri inte samtidigt sker på riktigt. ingen är på väg för att knacka på min dörr eller kyssa mig som nino kysser henne. jag plågar mig med dagdrömmeri, mardrömmeri. jag vet att ingen är på väg till mig. jag vet inte om någon är på väg till någon annan. det enda jag har är en fosterställning, tårar och en spegel som avskyr mig.

 

"du verkar må bättre nu."

så jag nickar och tittar bort. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra.

& jag vill bara vara jag och att det ska vara tillräckligt, men gång på gång blir jag påmind om att det bara är önsketänkande.

 

 

ibland orkar man liksom inte. man försöker bara fortsätta andas när man vaknar och upprepar mantran i huvudet om att allting ska ändras och bli bra igen. snälla någon gör det bara som det var. ibland vill man bara sparka sönder allting. skrika. demolera. göra allt annat lika trasigt som jag.

 

huvuden läggs på sned och medlidande blickar och men hur är det med dig, hur känns det? och man ler och säger att det är bra, eller kanske sådär och man undrar varför varför varför måste alla i ens närvaro dra upp det igen så det enda man gör resten av kvällen är att sitta och tänka på att såhär vill jag ju inte ha det. de säger att det finns så många andra där som säkert skulle dö för din skull och du kommer träffa någon annan, men de förstår ju inte. jag hade ju letat klart. jag behövde ju inte ens leta, jag blev ju hittad.

 

skolarbeten utförs samtidigt som man sitter och bara vill vara nära, vill ha den där kroppsvärmen man vant sig vid, känna de där armarna läggas runt en och se den där luggen falla ner i de där snälla ögonen, men man vet att när man åker hem så kommer man vara ensam.

 

man klandrar sig själv och undrar vad det var som gick fel, vad det var man gjorde som orsakade det här. man stirrar in i en spegel och spegelbilden blänger tillbaka på en och skriker att du trodde väl ändå inte att det skulle fortsätta, att du skulle duga, att det finns någonting i dig som är värt för någon annan att behålla, att du skulle kunna känna dig bra.

 

håll käften.

 

håll käften.

 

håll bara käften.

 

 

jag har inte uppdaterat på ett tag. av olika anledningar. dels för att universitetet just nu tar upp mycket tid. dels för att jag har varit i en jobbig process. att säga hejdå till någon man tycker om fantastiskt mycket, men som man inte kan vara med just nu. för att båda två måste fokusera på sig själva. det är svårt när personen i fråga är den finaste man någonsin har haft och har fått en att känna så otroligt mycket på en relativt kort tid. man hoppas att det kan bli någonting igen, och kanske kan det bli så. kanske inte. ingen vet vad framtiden erbjuder.

 

så det enda man kan göra är att andas och existera. fokusera på sig. tänka på alla de fina vänner man har och livet man lever och ändå känna sig relativt lycklig. utan den här personen. jag åker till irland om tre månader och ska vara där i en termin. jag kan inte tillåta mig själv att inte vara lycklig på grund av det här. jag ska ändå försöka. jag ska ha det bra. jag kommer antagligen ändå tänka att vi kan träffas senare, och det skulle vara fint. men inte just nu. nu försöker jag bara vakna på morgonen.