"jag är glad för din skull" säger du. "verkligen. på riktigt."

du tittar ner ner i marken, sen rakt in i mina ögon och så fort bort igen. jag är osäker på om du bara andas ut extra länge eller om det som följer faktiskt är en suck. så ser du mig i ögonen igen.

"trivs du med honom?" undrar du.

ja, nickar jag. ja det gör jag. och du tittar bort.

 

nej, tänker jag. nej, du har inte den rätten. du får inte bete dig som om du är sårad, som om du bryr dig om att det inte längre är du. så många gånger som du har visat att jag är obetydlig. så många gånger som du har kastat bort mig. du får inte titta på mig under lugg för att sedan slå blicken ner i marken. du får inte låtsas som att du är den sårade av oss. du har inte den rätten.