waste of paint

nu har jag lyckats bli utmanad på den där elva-frågeutmaningen. tre gånger upp, faktiskt. men vi börjar med en, så länge, så dyker de andra upp snart också. däremot har jag nog inte direkt 33 människor att utmana. knappt 11, ens. alla har ju redan gjort, känns det som. very well! frågorna som jag fick av rebecka:

1: Vilket är ditt bästa sommarminne?

hmm. försöker gå igenom de jag har och ignorera de som är lika dåliga som det är bra. jag svarar where the action is förra året, när jag dels pratade med first aid kit, blev presenterad för mike mogis (med världens pinsammaste fangirl-pip) och och och under bright eyes konsert när conor hoppade ner i fotodiket och tog tag i min vänsterhand.

2: Vad skulle du döpa ditt barn till?

på sistone har jag kommit att tycka att enok är ett av de finaste pojknamnen. det ligger så bra i munnen på något sätt. däremot vet jag inte om den eventuella framtida pappan skulle hålla med mig, folk brukar rynka på näsan åt det namnet. enok. det är ju jättefint.

en flicka skulle jag vilja kalla för agnes eller ines, tror jag.

3: Var och hur i världen skulle du helst vilja bo?

alltså, prag är en av de finaste städer jag någonsin varit i. däremot skulle jag nog inte vilja bo i tjeckien. hm. sen är det klart att man har den där drömmen om att bo i london och bara träffa folk med brittisk accent. sen är jag en sucker för takvåningar med snetak. finns knappt något finare ju. med fönster med underbar utsikt. och ett helt fantastiskt kök. det måste jag ha någon gång i livet. ni vet, ett sånt där det hänger kopparkastruller på väggen över spisen, kakel på väggarna, vitt trägolv och allt bara är sådär fint som det alltid är på bilder på pinterest. ungefär.

3: Vad ser du dig själv göra om fyra år?

jag vet inte. jag är tråkig på det viset. jag vill bo i göteborg fortfarande i alla fall. jag är bara 23 år. nästan 24. jag kanske jobbar. helst på en reklam- eller pr-byrå. kanske med något helt annat. kanske har jag tagit tummen ur och faktiskt åkt ut i världen. kanske vill jag åka och volontärarbeta någonstans i sydamerika. kanske har jag flytt från omgivningen och bosatt mig på landet i frankrike utan att kunna tala ett vettigt ord franska. jag har ingen aning.

4: Favorittidning?

jag läser inte så mycket tidningar. jag köpte en elle för någon månad sen och förstod inte riktigt grejen. om det är någon tidning jag köper och faktiskt i princip kan läsa ut hela skulle det nog vara sonic.

5: Hur ser din morgonrutin ut?

jag går upp och kokar ägg, under tiden som ägget kokar så brer jag en macka (antingen med körsbärsmarmelad och ost eller skivad avocado, för det är det bästa man kan ha på en macka) och fixar kaffe. ägget kokar i ca 4 minuter, då tycker jag att det blir bäst i alla fall. klockan 08.35 så går arthur på svtb. han är lite en del av min morgonrutin numera, i och med att jag sällan har föreläsning så tidigt.

^ perfekt frukost

6: Den bästa låten, såhär i april?

jag måste helt enkelt svara någonting från kents nya album känns det som. jag är helt förälskad i isis & bast och beredd på allt. och jag ser dig.

annars har jag fastnat otroligt hårt för lalehs han tuggar kex.

7: Ensam eller tillsammans?

jag har varit ensam så länge att jag liksom vant mig. det är bara det att nu kanske det kan finnas ett tillsammans. och det är det bästa på länge.

8: Vilken är din favoritbarnbok, och varför?

räknas momo - eller kampen om tiden som en barnbok? helt fantastisk är det i vilket fall. om ni inte har läst den beordrar jag er att göra det. genast. jag vet inte varför jag tycker om den så mycket. kanske ligger det i små detaljer och formuleringar (som när momo får frågan när hon är född och svarar "så vitt jag kan minnas har jag alltid funnits"). underbar bok.

9: Skulle du helst
a) göra ett seriöst försök att vinna Big Brother,
b) dansa Napoleon Dynamite-dansen på Tomorrowlands största scen eller
c) gå om högstadiet?

jag tycker inte om den här frågan. jag avskyr program som big brother och kan inte titta på det utan att gräva ner huvudet i mina händer. och jag skulle aldrig aldrig aldrig vilja gå om högstadiet. usch. om jag får ha mask på mig så man inte ser att det är jag så väljer jag alternativ b. trots att jag inte alls dansar och lite halvt har scenskräck.

10: Vilket är ditt största/bästa alter ego? Låt oss lära känna denna/e.

mitt alter ego har blått, rakt hår klippt i blå page och ville bli cirkusartist som liten, så hon lärde sig att gå på lina. den där blåa färgen som hennes hår har har ändrats ganska mycket under åren. grönt har det också varit. hennes högra hörntand står inte ut och hon har ett näst intill perfekt leende. hon gör lite konstiga saker ibland, men det är inte direkt så att hon bryr sig om att folk kallar henne galen. hon bryr sig inte om när folk ser att hon dansar. hon har bestämt sig för att det enda vettiga man kan göra i livet är att besöka så många platser som möjligt och lära känna så många man kan. hon blev inte kär när hon var fjorton. hon har aldrig riktigt varit så fast vid någon att vad människan än gör så är det okej, för att det är just den människan som gjort det. nog är hon förlåtande, men när hon blir arg så är hon arg. då är det nog bäst att hålla sig borta. hon går långa promenader där hon går vilse med flit. för att se var hon hamnar. kanske hamnar hon på ett ställe där hon stannar. hon är min raka motsats.

11: Vill du bli min brevvän?

det är klart. jag har inte den här dekalen på min ytterdörr för intet:

igår så var jag och några vänner på håkankväll på saturn. man fick pins när man köpte håkan-drinkar. fast det fanns bara två. men ändå. innan det drack vi dock drinkar och åt bär (för jag kan inte gå förbi jordgubbarna på hemköp utan att köpa en ask. otroligt oekonomiskt). dessutom så vågade jag ha håret utsläppt för kanske fjärde gången på ett halvår.

jag vet ju inte hur man hanterar det här.

jag har ju själv alltid varit den som tittat, men bara i smyg. nu finns det ett ögonpar som betraktar mig på ett sätt som gör mig alldeles knäsvag och ett par händer som tar tag i mina och fingrar som flätas samman.

jag vet ju inte hur man hanterar det här.

under så kort tid har det hänt så mycket. jag vågar nästan inte skriva om det. det finns för många om och men. tänk om den där känslan försvinner och alla fjärilar dör. tänk om jag blir den som tycker om mer. tänk om det inte räcker att man är så glad att man studsar upp för tre trappor och tänk så förstör jag allt.

jag har ju glömt hur man gör sånt här.

jag kommer göra fel.

när man vaknar tidigare än vad man behöver så blir det här resultatet. brödet är för övrigt jätteenkelt att göra och blir enligt mig supergott (speciellt rostat med skivad avocado på - mumma!). för ett halvt paket jäst, 6 dl ljummet vatten, lite salt och valfritt mjöl till degen blir fast - en till en och en halv liter tror jag och jag brukar använda specialvetemjöl och grahamsmjöl och eventuellt nåt skojigt som solroskärnor eller pumpafrön så får man två limpor. de behöver bara jäsa en gång också, en timma på plåten och tar bara tjugo minuter i ugnen på 200 grader. mycket godare än köpebröd!

att det snöade häromdagen skiter jag i, jag vill ha sommar och köper kläder därefter. kjolen kostade bara 60 kronor på monkis rea och har enligt mig den perfekta längden för en mellanlång kjol. kalasbra!

(för övrigt är jag väldigt nervös och behöver ett lycka till idag)

jag tycker att ni borde titta på little marbles video till låten du är på repeat, för både videon (apsnyggt ljus enligt mig) och låten är så bra (trots att det är lite jobbigt att lyssna på texten för att den stämmer in så jävla bra på allt runtomkring, men så är det ju ofta med de där låtarna man fastnar lite extra för). Lina Steén är det som har gjort videon förresten!

såhär på söndagar blir man lätt lite fundersam.

varför har affärer som är öppna tjugofyra timmar om dygnet trehundrasextiofem dagar om året lås på sina dörrar?

varför tog jag inte med mig en burk av mammas körsbärsmarmelad när jag var hemma i påskas?

varför förstår inte mina släktingars släktingar att man ska skära tårta ifrån mitten och att man inte får skära av mitten?

varför tycker mina vänner att det är så kul att dra i mina lockar bara för att se dem studsa tillbaka igen?

om man tar sönder en spegel och får sju års olycka och sedan tar sönder en till innan de första sju åren är slut, läggs det på sju år eller räknas det som sju år från och med det att den andra spegeln gick sönder?

är det några här som har lyssnat på little marbles nya album?

varför tog han mitt nummer?

varför tittade han på mig som om han tyckte att jag var fin?

& varför i all världen har jag fjärilar i magen på grund av någon som jag inte ens känner?

1. toalettdörren på jazzhuset 2. att gå in på josefssons och dö lite när man ser de där kopparna. 3. i believe in sherlock holmes - fin affish utanför biblioteket 4. en fin bil. 5. en fin katt. 6. twin peaks. 7. naturhistoriska 8. jönköping 9. favoritkatten där hemma 10. jönköping. 11. GOTT. 12. 4 dagar gammal och handflatestor kattunge. 13. påskgodis. 14. en tilltrasslad sak.

och jag har lärt mig själv att inte känna i rädsla av att vara den som behöver den andre mer,

men bredvid dig längtar jag efter likgiltighet.

påsken började med att jag var den första av jag och mina syskon som hittade ett påskägg. vad som hände sen var att det var skivmässa i folkets park, där jag bl.a. hittade skivorna på den översta bilden relativt billigt. jag har letat efter bad as me sen den släpptes ungefär, men den har alltid varit så dyr. nu äger jag den i alla fall! dessutom var jag väldigt påskig med en gul klänning med fåglar på, och hade lite småkul när jag målade på ägg i väntan på att de andra skulle fatta att maten var klar. dessutom: obligatoriskt kattmys.

i tisdags fyllde min bästa hanna år. av mig fick hon dels ett totoro-pussel och dels en tavla med bilder jag målat.

hennes krage var fin.

födelsedagspuss.

idag åkte jag och hälsade på ida i nässjö. och hennes katt, som mest undrade varför jag störde honom när han sov.

vi lyssnade på bra musik (och åt godis)

och promenerade lite.

ja tänk, jag kan ju nästan fotodokumentera ibland. där ser man.

så kommer den tillbaka.

paranoian.

helt plötsligt är jag fem år gammal och åter på mitt gamla dagis. jag får inte vara med och leka för att det är fullt i skeppet som står på skolgården. någon minut senare dyker någon annan upp och frågar "får jag vara med" och det är klart att det finns plats.

sju år gammal på fritids efter skolan knackar jag på dörren till rummet där alla andra flickor leker. jenny öppnar dörren och säger "du får inte vara med" och jag hinner se hennes bruna hår fladdra till när hon vänder sig om och stänger ute mig. jag går tillbaka till mitt ritblock.

elva år gammal frågar jag min pappa varför ingen tycker om mig.

paranoian.

fjorton år gammal och jag har ingenting att göra på nyårsafton. jag vet att de jag kallar mina vänner har planerat någonting, att de ska ha fest, men de har inte frågat om jag vill vara med. de ringer mig. de har ingenstans att vara. "kan vi vara hos dig?" jag tänker att men jag var ju inte ens bjuden innan jag svarar jo, det kan vi. mina föräldrar är ju inte hemma ikväll.

femton år gammal och han följer mig hem. vi står utanför grinden till mitt hus och pratar sådär länge som vi alltid gör när vi är i den här situationen. och i den här situationen kunde man förtränga det faktum att det var någon annan han valde att kyssa vid skåpen i skolan, för nu står han här utanför min port och ler mot mig sådär som bara han kan. jag vet att jag är hans andrahandsval.

sexton år gammal och en måndag lyssnar jag på hur kul mina klasskamrater hade i helgen, hur mycket det gjorde, hur de tillbringade lördagskvällen med varandra. jag snurrar på ringen på mitt högra ringfinger och säger ingenting, för jag gjorde ingenting varken fredag, lördag eller söndag och jag har tröttnat på att subtilt försöka fråga om jag också kan få vara med.

sjutton år gammal och jag frågar mig själv varför ingen tycker om mig.

paranoian.

arton år gammal och jag får höra av både vänner och släkt att jag är för cynisk, att det är nåt fel på min världsbild, när jag enligt mig själv ser världen på det sett den alltid har behandlat mig. ändå tänker jag att de har säkert rätt, det är mig det är fel på.

nitton år gammal och klasskamraterna är bättre vänner med varandra än vad jag är med dem. de skiljs åt på fredagarna med ett vi ses ikväll eller vi hörs imorgon och där står jag emellan och vet att det inte menas till mig. jag säger bara hejdå och går till spårvagnshållplatsen.

nitton år, fyra månader och nio dagar är jag i hemtrakterna, ligger hopkurad i hans famn och undrar varför jag aldrig känner någonting när det inte är för honom. någon timme senare kör han mig hem och precis som i en amerikansk high school-film kysser vi varandra i bilen utanför huset där jag bodde förut. jag kliver ut och jag vet om att det här kan vara sista gången vi ses. jag är fortfarande ett andrahandsval. jag är ju inte den man tycker om.

paranoian.