anledningar.
• för att snusmumriken var vårat första samtalsämne.
• för att han har en smilgrop i ena kinden.
• för att han kupar hela sin hand över min när vi är ute och går och han tror att jag fryser.
• för att "du vet att jag är kemiskt beroende av dig" är ett av hans sätt att säga att han tycker om mig.
• för att han smsar bara någon minut efter att han hoppat på tåget till uppsala igen.
och nu är det säkert minst tre veckor kvar innan vi kan ses igen.
och alla går klädda i svart.
kärleken.
desperationen.
hopplösheten.
tragiken i att den absolut sista beröringen är fingertoppar mot lackerat trä.
tragiken i det mest sorgesamma ansiktsuttryck jag sett hos den person jag alltid uppfattat har lätt till skratt.
min morbror, världens starkaste man.
min morbror, med glimten i ögat och guldtanden.
min morbror, utan henne.
på mottagningen efteråt är det mesta tyst sånär på klirrande bestick som möter tallrikar.
kling kling kling och en harklande hals och minnesbrev som läses upp.
"till cancerfonden har en gåva getts..."
"till cancerfonden har en gåva getts..."
och den sista.
"till cancerfonden har en gåva getts..."
jag blundar.
"men min lästes inte upp!" deklarerar någon.
"inte min heller!" säger någon annan.
"inte min heller!"
"inte min heller!"
det viktigaste med en gåva är väl att den ges, inte att alla vet om det, tänker jag.
bannlys bekräftelsebehov på begravning.
"är det okej om vi tar de kvarvarande tårtorna? det är ju födelsedagsfirande på söndag."
och morbror, världens starkaste man som alltid hade glimten i ögat, viftar obrytt med ena handen.
"jaha, vad bra, då slipper vi baka egna. tack, ja då går vi nu."
respektlösheten.
tragiken.
men så slinter min egen tunga och ordet de kommer ut när det numera ska vara ett pronomen i singular. jag biter till tills det blöder. och på väggen sitter bröllopsfoton och ansikten som ler. det var inte så länge sen, men det är borta nu.
hopplösheten.
desperationen.
kärleken.
en egengjord runda tribond.
fråga: vad har elin gemensamt med de här personerna?
svar: födelsedagen tolfte november.
(egentligen charles manson också, men det är ju inte lika trevligt)
oh this town
med ganska kort förvarning lämnade jag göteborg för några veckor och befinner mig nu i hemstaden jönköping. anledningen kallas för praktik. jag sitter sju våningar upp med utsikt över nästan en hel sjö. kruxet är att jag tar hissen upp alla dessa våningar, domedagshissen som är gjord av glas och därmed visar precis hur långt ner det skulle vara vid ett fall. så jag kniper ihop ögonen, spärrar ut näsborrarna och trycker in mig i ett av de hörn som inte är glasbeklädda samtidigt som jag försöker andas i takt. jag vet inte ens vart denna hissrädsla kom ifrån. plötsligt var den bara där.
kliver man in på kontoret möts man av ett biljardbord. min handledare undrade om jag spelade biljard. nej, sa jag. då kan du ju lära dig, sa han. mest har jag bara suttit på kontoret och på luncherna diskuterar jag svensk indiemusik med en art director och en kopp kaffe i handen. någon biljard har jag inte vågar mig på. till och från hör jag ett klonk från biljardbordets håll. oftast är det webbutvecklarna. idag var det vd:n och en potentiell kund. jag fnissade. klonk.
det är konstigt, det där. det är ju egentligen min hemstad men nu står jag på en plats där jag aldrig stått förut, hinner jag tänka innan jag knäpper bilden och mamma hämtar mig när praktiken är slut. som på den gamla goda tiden, den som varken är särskilt gammal eller var särskilt god. att åka fram och tillbaka från stan med sina föräldrar. att gå nerför den där nästan enda gatan med affärer. det är ju egentligen ganska fint, hinner jag tänka innan jag knäpper bilden, men när jag går nerför den där nästan enda gatan med affärer krossar jag ändå fingrarna för att jag inte ska råka springa på någon gammal vän från gymnasiet.
bra är det ju att katten finns här. knaskatten. knäppkatten. när jag kliver innanför dörren till barndomshuset är hon bland det första jag letar efter och hon hittas nästan alltid på ryggstödet på en soffa. det är ju den självklara platsen. molly, hälsar jag. hon tittar upp och jamar tyst. jag klappar henne en kort stund innan jag går igen. hon verkade trött. jag slår mig ner i en annan soffa, i ett annat rum och börjar bläddra igenom en tv med fler alternativ än ettan, tvåan, fyran och sexan och inser att jag inte alls har någon koll på dagens tv-utbud. jag vet inte vilken av alla amerikanska dramaserier som börjar i tid till att tonåringarna kommer hem från skolan eller vilken talkshow som går runt lunch. jag funderar på att stänga av tv:n när jag märker att jag har någonting i knät. en spinnande molly. plötsligt var hon bara där.
