waste of paint

 

ge mig ett par vingar som funkar / a wish for wings that work.

jag har starkt för mig att den brukade gå på tv när jag var lite mindre och att vi brukade se den. samma sak med den där versionen av nötknäppare när det var råttor med. vad hände med dem? så länge de inte tar bort karl-bertil bara, så är jag nöjd. det däremot inte riktigt tycker om är att alla julfilmer och berättelser får mig att hoppas på mirakel som inte kommer inträffa. ni vet, sånt där som bara sker på film. riktig kärlek och whatnot. inte för att man får vara bitter kring juletid, så vi kanske ska fokusera på något annat. som repliken "they replaced his brain with tater tots" från filmen ovan. och att hans rumpa oförklarligen trillar av lite nu och då. och att både min bror och far lockar på katten med "kss kss kss" och jag säger "molly, du behöver inte lyssna på dem, du får göra precis som du vill" och det visar sig att precis det hon vill är att hoppa upp i mitt knä och somna där.

 

god Jul och gott nytt år och god fortsättning och ät mycket godis. eller vad det nu är som det handlar om.

kanske har ni sett facebook-eventet trygg utan garderob, kanske har ni det inte.

det är så starkt av vissa. själv sitter jag här och funderar på vad jag skulle skriva på det där pappret om jag skulle lägga upp en bild. vad är det jag är rädd för, och vad är det jag gömmer mig för?

 

RÄDD FÖR ATT ALDRIG DUGA ELLER RÄCKA TILL

 

DET FEMTE HJULET

 

KAN INTE TA EMOT KOMPLIMANGER

 

ÄCKLAS AV MIN SPEGELBILD

 

HATAR KÄNSLAN AV ATT VARA MÄTT

 

HATAR ATT JAG HATAR KÄNSLAN AV ATT VARA MÄTT

 

FÖR SJÄLVKRITISK

 

FÖR INTROVERT

 

FÖR GENOMSKINLIG

 

VILL INTE BARA VARA SMAL, VILL VARA TUNN

 

NERVÖS OCH PARANOID

 

RÄDD FÖR ATT PRATA OM DET.

 

men det får man ju inte säga. det får man ju inte prata om. trots att det är precis det eventet handlar om att man ska få, så ligger det där i nåt av hjärnans alla hörn och fräter: det kan du ju inte säga. du som inte ens vågar svara på alla fina kommentarer du får om virtuella axlar du skulle kunna luta dig mot. trots allt du känner, men som du inte vet hur du ska formulera i ord. för om du säger det fiskar du komplimanger och är en attentionwhore och det är ta mig tusan inte okej. och allt det där får ju inte ens plats på ett papper, så skit i det bara.

 

FANTASTISKT BRA PÅ ATT KLANKA NER PÅ MIG SJÄLV

 

eller kanske

 

FÖR RÄDD TILL OCH MED FÖR ATT VISA ATT JAG ÄR RÄDD.

 

det har uppstått en spricka på min kameraskärm. jag vet inte när, jag har den nästan aldrig med mig längre. jag har ingenting att fota. är dock otroligt tacksam för objektivet jag fick i födelsedagspresent och tänkte att jag skulle testa det lite snabbt. så det blev några dystra självporträtt (vilket knappt räknas som att testa kan man tycka). nåväl. det är kallt ute, det syns visst på mitt öra. hade nästan precis kommit in genom dörren.

 

annars borde ni lyssna på the villagers och the lumineers.

vad gör man när det blir okontrollerbart? när det är i hörnet på sängen i fosterställning och tårar som rinner tills lakanet blir genomskinligt? vad gör man när ingenting stämmer? när spegeln skriker i en halvtimma att man inte duger och den patetiska figur där framför som borde vara jag gråter varför varför varför tills man lutar sig mot väggen och sjunker ihop mot golvet nedanför så man slipper se? vad gör man när man inte orkar? när ens matintag enbart består av mackor och kläderna hänger kvar på tvättställningen fem dagar senare? vad gör man när man vill? när det enda man längtar efter är att få höra den där rösten säga att du är fin, du är vacker, du är fantastisk, att se den där luggen trilla ner framför ögonen, att hålla de där händerna i sina?

 

"du borde prata med någon"

jag pratar ju med dig, och du är någon.

 

men jag slutar prata. jag vet inte vad jag ska eller kan säga, så jag låter det fräta inuti istället. det skulle inte råda någon förvåning från min sida om min hud en vacker dag skulle brista och släppa ut allt trasigt innanmäte. tarmar, lever, njurar, lungor. allt utom hjärtat, för det är det enda som verkar fungera. det är det enda som gör ont. hur berättar man om det? när det känns som om man färgas svart inifrån och man hostar, hulkar, gråter och snorar så fort man är ensam? det gör man inte, säger spegeln, betrakta det istället. se bara på när du går sönder. sluta prata om det, ingen vill lyssna på någon som tycker synd om sig själv. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra. håll bara käften och se på.

 

"hur är det?"

jo tack, det är bara bra.

 

det börjar snöa. det blir kallt. det blir mörkt. jag längtar efter mänsklig värme. inte vilken som helst. den mänskliga värmen, just den specifika, som jag saknar så att somna bredvid. jag värmer mig med dagdrömmeri, precis som amelie. med skillnaden att mitt dagdrömmeri inte samtidigt sker på riktigt. ingen är på väg för att knacka på min dörr eller kyssa mig som nino kysser henne. jag plågar mig med dagdrömmeri, mardrömmeri. jag vet att ingen är på väg till mig. jag vet inte om någon är på väg till någon annan. det enda jag har är en fosterställning, tårar och en spegel som avskyr mig.

 

"du verkar må bättre nu."

så jag nickar och tittar bort. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra.