waste of paint

jag letar efter dig. jag vet inte vem du är, men jag letar efter dig. jag saknar dig, nämligen. jag saknar hur du tittar på mig, hur du för mitt hår bakom mitt öra och ler. jag letar efter dig, i alla jag träffar. du är aldrig där. ibland hinner jag bygga upp en framtid tillsammans innan jag märker det, innan jag märker att det inte är du, innan framtiden vi skulle ha rasar ihop och jag är ensam igen. jag har slut på idéer och jag vet inte längre hur jag någonsin ska kunna hitta dig. jag undrar var du är, vem du är. fick jag bestämma får du gärna vara joseph gordon-levitt och le mot mig med det där leendet som faktiskt ger mig hack i magen eller så kan du vara adrien brody och kyssa mig som du kysste halle berry när du vann en oscar för pianisten. det skulle inte vara så dumt. det får gärna vara du. fast kanske är det därför jag aldrig hittar dig, kanske är det därför du aldrig är där jag är. men jag saknar dig, jag saknar oss, det vi som aldrig funnits. jag saknar dina läppar, för det finns inga som riktigt känns som dina, det är jag helt säker på.  jag stjäl kyssar av andra ibland, det är dumt, jag vet, förlåt. men det gör mig bara mer och mer övertygad om att det är dig jag letar efter. det finns ju ingen som du. så var är du?

vem är du?

letar du efter mig också?

är det bara jag som tycker att tom waits senaste album borde dyka upp på spotify snart? det är ju bara singeln bad as me som finns. vilken i och för sig är jättebra. men jag vill ju lyssna på hela albumet!

idag har jag varit på second hand med hanna och hittade en jättefin kofta. mönstret syns ju nästan på översta bilden, men den är i alla fall stor och mysig. plus att jag hittade de fyra böckerna på bild två för 30 kronor sammanlagt. det är verkligen bäst att köpa böcker i andra hand. dessutom brukar jag alltid hitta böcker av favoritförfattare, som jostein gaarder. har ni inte läst nån bok av honom så borde ni verkligen, verkligen göra det. jag rekommenderar spelkortsmysteriet, den är väldigt bra. och chuck palahniuk är ju inte fel det heller. och vem gillar inte tolkien?

jag blinkar tårar till ögonvrån och skyller på vädret. "det är kallt och det blåser, så det är klart att mina ögon blir blanka". du tittar på mig på ett sätt som är omöjligt att förstå vad det betyder. du säger ingenting. jag vänder huvudet åt sidan och andas ut. jag andas ut mörker. jag riktigt ser hur andetaget virvlar ut i någon sorts svart massa som sedan försvinner, när det inte längre är nära mig. jag andas ut så mycket svart jag kan, men det tar inte slut. det tar aldrig slut. jag vänder tillbaka huvudet, du tittar fortfarande på mig. eller rakt igenom mig.

jag är inte helt säker.

och under grammygalan trendade både "who is bon iver" (eller om det nu är bonny bear) och "who is paul mccartney" worldwide på twitter. jag tappar ju tron på mänskligheten. igen.

jag kan väl visserligen trösta mig med att colin firth plockar upp meryl streeps tappade sko och stephen fry's inledningstal på BAFTA. fina grejer. plus att jag och hanna såg fina planscher uppe på stan idag om att tro på sherlock holmes och att moriarty var på riktigt. det var nog det finaste idag, faktiskt.

1. min frukost i morse var väldigt färgglad och fin tyckte jag. och väldigt god. 2. jag gillar elefanter. så jag ritar en elefant. 3. jag har nog inte riktigt fattat hur många skjortor det är jag äger egentligen. det blir ganska självklart när man har tvättat och det hänger skjortor ungefär överrallt. men det är ju bästa plagget, så. 4-6. möt slussen. han är den nya katten här i hushållet och är allmänt jättesöt. kommer ju dessvärre bara känna honom i ungefär en halv månad, innan jag flyttar till min egen lägenhet. men ändå.

jag vet verkligen inte vad jag ska skriva/publicera här längre, jag känner mig lite dålig. så här har iallafall min vardag sett ut den senaste tiden. oscar är en konstig katt som dricker ur badkarsvattenkranen och börjar spinna så fort han hoppar upp i knäet på en. det är ganska mysigt, visserligen. min klasskamrat har en stringhylla och en plansch med pink floyd på väggen i sin lägenhet, det är fint. männen på den understa bilden till vänster är mina bästa män rickard och simon. de har fått för sig att åka utomlands i ett år och lämna mig ensam i sverige. jag tror att de hämnas eftersom jag flyttade till göteborg utan dem, som bor kvar i den lilla tätorten mitt ute i ingenstans. men ändå. rickard ska till australien och nya zeeland. jag vill hälsa på när han är där, men flygbiljetter dit är inte precis billigt. inte roligt, jag tycker lite synd om mig själv. simon säger att han ska till thailand. det är ju långt bort, inte alls jämförbart med två timmar buss.

men ändå. vad vill ni se här egentligen? kom med idéer till inlägg vetja, någon undrade ju för ett (bra) tag sen vilka tv-serier jag tittade på och det var ett roligt inlägg att göra. ställ frågor, så svarar jag, om det inte är ultramegakonstiga frågor. hitta på något, för min fantasi och inspiration går liksom inte riktigt att hitta.

kanske är det så att jag helt enkelt lägger för stor vikt vid ordet. kanske tycker jag att det betyder mer än vad det egentligen gör. kanske är anledningen till att jag inte förstår att vissa säger "jag älskar dig" i samma tonfall som de ber någon skicka mjölkpaketet vid frukostbordet helt ogrundad. kanske är det så det ska vara. enkelt.

det finns två tillfällen som jag speciellt kommer ihåg att orden yttrats till mig. första tillfället var både han och jag elva år och vi satt i hans vardagsrumssoffa och tittade på lejonkungen. vi hade varit tjej och kille (för i den åldern är det inte så häftigt att säga flick- och pojkvän) ett tag och vi hade faktiskt pussats en hel gång. på ett skoldisco. när våra klasskompisar bredvid oss sa att vi var töntiga om vi inte gjorde det. vi dansade aldrig tryckare, däremot. jag gör ju inte sånt. dansar. tillbaka till lejonkungen, vardagsrummet och min mellanstadiekille. han hade en lillasyster, lillasystern dök upp i dörröppningen, fnittrandes "ska du inte säga det där" och så tittade han, mellanstadiekillen, på mig med sina bruna ögon och sa jag älskar dig.

han gick i min klass, mellanstadiekillen. när vi gick ut sexan hade han varit tjej och kille med hälften av mina kvinnliga klasskamrater.

andra tillfället var jag sexton och hade vad jag antar var min första riktiga pojkvän (för hallå, mellanstadiekillen var ju min kille. för pojkvän säger man helt enkelt inte i den åldern). jag lutade mig framåt, på mina egna ben, i hans säng och han hade handen på mitt ryggslut när han yttrade orden. "jag älskar dig". om jag minns rätt satt jag kvar ett tag, över mina egna ben, innan jag vände mig om och kysste honom. ungefär en månad senare sa jag orden tillbaka och han log ganska så väldigt stort. en sextonåring till en annan. jag var glad att jag gjort honom glad och samtidigt tveksam för vad jag tyckte att de där orden egentligen betydde. jag sa dem ändå, för det är det man ska göra.

ungefär två veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle vara ett par mer hade han en ny flickvän. jag varken brydde mig eller var förvånad.

och det jag minns mest, tillfället som aldrig kom. det vi som aldrig var. det ögonpar som jag inte kan glömma. de där orden som jag aldrig sa, men kanske de ord som jag menade mest, med det undantag att sista ordet bytts ut mot meningar. jag tror aldrig att det sista ordet var "dig", snarare tanken på oss, hur vi kunde vara, dina ögon, hur du lär din hand röra vid min aningen för länge, hur dina armar kändes runt mig och hur din mun kändes mot min. men inte dig, aldrig dig. möjligtvis hur du var innan, men inte hur du är nu. aldrig nu. jag vågar inte. jag älskar inte.

kanske tänker jag att det betyder mer än vad det egentligen gör. kanske ska det inte vara såhär. kanske ska det vara på något annat sätt. enkelt.

jag tycker om min nya klänning även om jag inte riktigt vet när den ska användas. svart, spets och rea. fint ska're va.

I just want to feel there is something left that i can do.

så kommer den tillbaka, den där känslan av hopplöshet. den där jag-vill-ju-bara-bli-älskad-av-någon-men-det-är-ju-det-jag-är-livrädd-för-att-bli. det där letandet efter något i alla man träffar, letandet efter något som skulle kunna vara något för precis just mig. jag tror att jag börjat projicera fram saker igen. jag vill hitta något, så jag låtsas att jag gör det och när jag upptäcker att det aldrig var där på riktigt blir jag så jävla besviken. och så den där ständiga tanken. "det är ditt eget fel".