waste of paint

091130 - dagens musik 

det finns så mycket jag skulle vilja säga, som jag vet att jag aldrig kommer säga.
(jagälskardigjagsaknardigkomtillbakajagvillinteattduskaförsvinnafrånmittlivfördubetyderförmycketochjagkaninteglömmadig)

jag läster om genetik, om dna och kromosomer. läser om nukleinsyrors byggnad, hur generna uttrycks och ärvs.
jag läser att alla individer är unika, att generna beror på vilka av föräldrarnas kromosomer som bildar det befruktade ägget.
och jag jag kan inte koncentrera mig, för jag tänker att det råkade slumpa sig så att alla dina gener hamnade på precis rätt ställe.

det regnar ute och det regnar inne. jag saknar personer jag inte borde sakna, inte får sakna, inte ens får tänka på.
och att jag aldrig lär mig.

när jag letade ett block att skriva en sonett i (engelskauppgift) hittade jag det här. jag fann det ytterst underhållande.
speciellt "toblerone, 7 kr, överskottsbolaget"

Jag var och såg emil jensen idag. duktig kille
spoken word/singer-songwriter.
har på något sätt en väldigt behaglig röst. skriver bra texter.
berör.

Släng dig från räcket, vänta på ström.
Kryp under täcket, hämta en dröm.
Sist ut släcker ljuset,
eller vad som är kvar.
Samma gamla chock när man väl är klar.

men det blir vår igen
det trodde jag aldrig

jag hade med mig kameran, slänger väl upp någon bild.
ska duscha nu, sen plugga.
matteprov imorgon, kl 8, aulan.

helt plötsligt förstod jag varför jag undvikit det där stället.
det finns helt enkelt för många minnen.
jag vänder mig om. och på den där platsen jag ser satt vi. du gäspade, du la ditt huvud i mitt knä, jag lekte med ditt hår.
du låtsades sova (jag vet att du låtsades, för du sneglade upp på mig och log).
och där, det var där jag lutade huvudet mot din axel,
det var där våra fingrar snuddade vid varandra och jag trodde att mitt hjärta skulle explodera.
och utanför, det var kallt, du drog mig till dig, höll om mig,
viskade "kroppsvärme är den bästa värmen" och jag ville att du aldrig skulle släppa taget.
och vi skulle hem, du följde mig.
jag tog små, små steg för att dra ut på tiden, ville inte att det skulle sluta.
sen stod vi där, utanför min grind.
"vad skulle du säga om jag sa att jag gillade dig"

och jag har undvikit det där stället.
för det gör för ont att minnas.¨

konserten igår.
så. himla. bra.
obeskrivligt.
jag såg monsters of folk
"supergroup" med conor oberst, m. ward, yim yames och mike mogis.
det var helt underbart bra.
konserten höll på i nästan tre timmar.
jag höll på att dö när conor började sjunga Lime Tree och Kathy with a K's song.
och så fort han gick in på scenen.
den mannen är, och jag skojar inte, definitionen av perfekt.


även sjukt bra när m. ward sjöng vincent o'brien och chinese translation.
och alla monsters of folk-låtar de sjöng
(jag lyssnar inte tillräckligt mycket på my morning jacket för att kunna säga nåt om låtarna yim yames sjöng, kände inte igen dem)
och att det hela resulterade i att jag kom hem klockan 4 för att gå upp typ 2 timmar senare bryr jag mig inte om.
jag har sett conor oberst.
live.
slå den, om ni kan.


alla bilderna är från rockfoto, kamera var förbjudet

1, chokladprinsesstårta (den som fyller år får rosen, det vet alla) 2, present från min 7-åriga kusin som var sjuk och inte kunde komma på släktkalaset. bland det finaste jag fick.

jag gör som så många andra.
en lista på allt det där jag vill att min vinter ska vara, innehålla och se ut.
okej. jag vill att min vinter ska

1. ha snö på julaftons morgon
2. lukta nejlikor och pepparkaka
3. vara sådär kall att det känns i kinderna när man går ut
4. innehålla mycket te-drickande och läsande vid en brasa alternativt under en filt
5. bespara mig från blöta, frusna byxben (alternativ lösning; strumpbyxor. varför har jag inte tänkt på det innan?)
6. bestå av mycket risgrynsgröt, pepparkakor, lussekatter och clementiner
7. ha isfläckar på gatorna som man kan glida på (och förhoppningsvis inte trilla och få hjärnskakning igen)
8. ge mig någon att hålla i handen och gå tätt intill (för kroppsvärme är den bästa värmen)
9. innehålla mycket julgodis, såsom tryffel, snickerskakor, femminuterskola och knäck (mest för sakens skull; jag gillar inte knäck)
10. innehålla många levande ljus, spelkvällar med mina vänner och skratt
11. ge mig tillbaka kvällar & promenader med någon (den där) som jag tycker om (föra mig några år tillbaka i tiden)

hej. släktkalas nästa, jag kommer att ha kalasat i tre dagar i rad snart. fint är det. fick en jättefin stereo när jag fyllde år, det tycker vi om. igår fick jag en bakbok med bara massa chokladkakor/efterrätter/godisar i av mina vänner. tror att ni kan gissa vad jag kommer göra de närmaste dagarna!

idag skulle Grace Kelly fyllt 80, själv fyller jag 17. Nu blir det tårta!

jag har skrivit ett väldigt långt sms. jag har memorerat ditt nummer, jag skriver in det. det enda jag egentligen behöver göra nu är att klicka på "sänd". sen skulle allt det jag skrivit skickas till dig. allt det jag skrivit om att det var länge sedan vi sågs. det jag skrivit om att jag gärna vill träffa dig, göra någonting. att du är det vackraste jag sett. att jag saknar dig. att jag saknar de där kommentarerna du alltid gav mig som jag brukade hata och älska på samma gång för att de gjorde mig knäsvag men fick mig att tänka på att det inte kunde vara vi. att jag gått förbi ditt hus, sett hur det lyser, men inte vågat knacka på. allt det jag skrivit om att jag saknar dig så groteskt mycket, jag vill träffa dig igen. men jag tänker, kanske romantiserar jag alltihop. kanske är det överhuvud taget inte så jag kommer ihåg. kanske förstorar jag allt det fina, trycker undan allt som inte var som jag ville. och jag vet att jag bara behöver klicka på sänd, att jag bara en knapptryckning ifrån att dig. jag klickar aldrig på sänd, jag klickar på c, tillbaka, ångra, skicka inte. av rädsla för att du inte svarar, kanske upplevde du det inte alls som jag gjorde. för många kanske, för många om.
och om du bara visste.

så. fint.

jag går på bussen. stämplar kortet, letar bland alla människor, tittar efter på varenda säte. kanske idag. kanske sitter du på något av dem idag. kanske behöver jag inte vänta längre. kanske är det idag jag får se dina nötbruna ögon igen, ditt födelsemärke, ditt leende som alltid fått mig knäsvag. kanske är det idag jag vågar fråga om du vill ta en fika, ska vi ses ikväll , kanske är det idag. men nej. aldrig. du sitter inte där idag heller. jag undrar var du är, var du tagit vägen, varför jag aldrig ser dig. och det enda tecknet jag har på att du fortfarande finns är att det lyste i ditt fönster när jag tog omvägar förbi ditt hus (som jag spenderat så många fredagskvällar i) för vad som känns som ganska länge sen fast det nog bara var några söndagar. du är aldrig på bussen. jag fortsätter hoppas. det är inte rättvist.

jag vek en på mattelektionen häromdan, läraren såg mig.
"åh, origami!"
jag gav den till honom. han behöll den, tror jag.