so when the birds fly south, i'll reach up and hold their tails
dagen består mest av att packa inför två festivaler nästkommande vecka och förarga sig över att sovsäckarna ligger instuvade längst in i vad som ser ut att vara en hinderbana i husets förråd samt att lyssna igenom i princip hela patrick wolfs diskografi. det är inte ett helt dumt sätt att spendera en dag.
ett paket på posten / and dream of smoke without fires
igår när jag kom hem låg ett paket i posten och väntade på mig. innehållet ser ni på bilden över. jag är inte helt säker på vem som skickat den, fast jag tror att jag vet. galet fint iallafall. tack så mycket! den ska användas nu på tisdag när jag står i göteborg och ska kika på den bästa mannen som finns här på jorden, a.k.a. conor oberst. och den kommer säkerligen att användas frekvent även efter det.
(på tal om musik och sånt. HUR SJUTTON ska man göra när p&l lagt patrick wolf samtidigt som veronica maggio? jag har redan sett båda två en gång innan. det känns lite som om man borde gå och titta på patrick, det är ju liksom inte lika ofta man får chansen att se honom, eller hur?)
om ett förfallet hus och en greve
längst ner på gatan där jag bor står ett hus som så länge jag kan minnas varit ganska förfallet och därav har självklart historier om vem som bor där uppstått. när jag var liten fick jag höra att där bor en greve och han visar sig nästan aldrig ute. det viskades om att han levt föralltid, men det enda tecknet på att han faktiskt lever och finns är att lampan i fönstret som vetter mot gatan alltid börjar lysa klockan åtta på kvällen. han gillar inte barn, greven. han brukade sticka in nålar i äpplena som växte på träden för att barnen inte skulle knycka några och om de gjorde det skulle det få konsekvenser. föga förvånande fick man även höra att han hade traktens bästa äpplen. de saftigaste, godaste. dessutom, har ni hört, kullen på hans tomt är en gammal avrättningsplats där han brukade hänga folk. och han tog aldrig bort liken, så kullen är egentligen uppbyggd av de han tagit livet av. varje gång man gick förbi bad man sina ben bära en lite extra fort, om han skulle komma ut. det gjorde han inte. man ser honom aldrig, men han finns där.
häromdagen hoppade jag av bussen och jag gick bakom en äldre man i grått hår, kostym, glasögon, en resväska och en sliten portfölj. dessutom höll han i en plastkasse där en papperslapp med orden "för defekt för att returneras" var påklistrad. på resväskan satt en adresslapp med hans namn betitlat "dr". han svängde in till huset längst ner på gatan. som ett tecken på att där faktiskt bor någon, trots att man ganska snart efter historian fick höra att egentligen var det ju bara en doktor från göteborg som hade det som sommarhus och bara var där ibland, därav såg man honom sällan. myten bröts och man behövde inte längre skynda sig förbi huset och kasta förskrämda blickar mot den rasade fasaden (som nu för övrigt håller på att restaureras). det är bara en helt vanlig man som bor där, en äldre man med kostym och portfölj. jag bor längre upp på gatan, så när han gått in till sitt fortsätter jag uppåt och jag passerar några barn som har stoppat upp sin lek på gatan. de stirrar mot huset, grevens hus, med gapande munnar. det verkar som om historien fortfarande lever kvar. det är av någon anledning en tröstande tanke.
om frukost och att hitta en gammal ask med kylskåpspoesi
det är alltid samma sak, alltid samma löskokta ägg till frukost, samma kaffe, det är alltid samma sak. jag vill ha förändring. & när ens föräldrar börjar leta på vinden, i källaren, efter saker som vi lagt undan och hittar en gammal ask med kylskåpspoesi sitter jag och knåpar för att bygga meningar av ett begränsat antal ord och jag tänker på honom. honom som jag ju inte vill ha, men som ständigt tar sig in i mina tankar, det är alltid samma sak. jag vill ju bara ha förändring.
freudianska psykoanalytiska teorier
& jag har tappat räkningen på alla psykologiska försvarsmekanismer jag behöver för att fungera.
ja, precis där, tack (och ja, jag pratar med dig)
det där med födelsedagar och svin
ditt namn står i facebooks högra hörn och hånar mig. som för att visa att du fortfarande finns, du har inte försvunnit. egentligen visste jag att den här dagen är din dag, men för ett ögonblick hade jag lyckats förtränga det och överraskas då av att mitt hjärta verkar sjunka när jag läser ditt namn. folk skriver grattis, gratulerar. jag motstår impulsen att skriva "grattis, grattis till att ha varit ett totalt svin i nitton år och fått mig fast vid dig i fem av dem." jag får mentala bilder från min egen födelsedag. blinkande ljus på ett dansgolv och dina läppar mot någon namnlös, ansiktslös, någon som aldrig kan komma att betyda något. någon du aldrig följt hem, någon du aldrig legat i samma säng som, lutat dig fram mot, viskat "du är fin" i örat på och sedan kysst i pannan. någon du aldrig yttrat orden "vad skulle du säga om jag sa att jag gillade dig?" till. en namnlös. en ansiktslös. någon som aldrig kan komma att betyda något, men det är hennes läppar du väljer. grejen är att jag inte vill ha dig längre och jag vill inte att du ska vilja ha mig, men ändå driver ditt namn i facebooks högra hörn mig till vansinne. jag bläddrar ner, men det hjälper inte. vi har tillräckligt många gemensamma vänner för att ditt namn och nya grattis konsekvent hamnar i min synvinkel. jag blir galen och jag vill ju inte ens ha dig. inte längre.
och mina föräldrar hade gjort ett bildspel med gamla bilder på mig så ni får också se några
det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dem som vet precis vem du är
alltså. hur fin var inte min klass? hur fin var inte gårdagen, allt från champangefrukost, fotografering, omkringstrosning på stan, vindrickande, den avslutande avslutningen med tillhörande mösspåtagning, klottrande i varandras nyligen nämnda mössor (du vet att jag älskar dig, vill du bära mina barn & sluta aldrig dricka vin som några exempel på de jag kan läsa på innertyget i min vita mössa), utspring med tillhörande dans, vän- och familjekramar, upp på flaket, genom stan, bli upplyft till "jag dansar aldrig nykter" (det här är ju din sång, elin!) för att det stämmer så bra, kindpussar, skrika med till håkans ramlar tills man blir hes, hem igen, fina vänner som åkt långt för att hälsa på, att kunna utöka sin muminmuggsamling med 5, förfest och studentfest och cirka tvåtusen människor i vita klänningar eller svarta kostymer som rör sig i en lokal, flera kindpussar, och det skulle ju va dans dans dans (vilket har resulterat i en mosad högra stortå), att få reda på pinsamma saker som man egentligen kunde se komma men galet! vad pinsamt det kändes i just det ögonblicket (och när jag tänker på det nu för det förklarar alla konstiga blickar för fredagar sen), att slutligen hitta och hoppa på sin 13 år gamle vän, vi som känt varandra sen förskolan, nu tar vi studenten, mer dans med mina bästa män och mer pussar och han är så jävla snygg till svettiga ryggar och dansbandsmusik och att få gratis cheeseburgare på mcdonalds och till att slutligen lägga sig i sin otroligt-sköna-måste-vara-gjord-av-moln-säng ungefär tjugotre timmar efter det att man stigit upp ur den? så galet fint.
jag vill bara ta studenten igen. och igen.
top fem saker som farit genom min hjärna på sistone
1. den tionde juni tvåtusenelva springer jag ut från min gymnasieskola men det känns ju som om jag nyss började i ettan så hur det gick till är någonting jag inte förstår.
2. det hade varit helt galet mycket smidigare och jag blev intresserad av killarna som börjar tycka om mig, men jag vill ju tydligen bara ha de där som är utom räckhåll för mig vilket gör att jag lite glömmer bort och förskjuter dem vars blickar flackar i min närvaro.
3. jag vill ha helg och vara i källarvåningen tre hus bort och dricka öl och dansa som ian curtis med mina två bästa män.
4. kanskekanskekanskekanjagträffahonompåkrogenidag(ärdetverkligenenbraidé)?
5. jag borde ha köpt death cab for cuties nya skiva när jag var på bengans i stockholm häromdagen. faktiskt. den är så bra att den faktiskt var värd alla de 159 kronor de krävde för den.
var mitt liv en film vore detta inledningsscenen
med bilder skickligt stulna ifrån facebook och föräldrarnas kamera (ni kan ju gissa vilka som är vilka)
i princip en hel dag full av pojkar iklädda flugor, flickor i långa klänningar, nervositet över att ens egen klänning lämnat sin plats (eller att något annat lämnat sin plats i klänningen), ska-man-gå-ett-eller-två-varv-vi-går-bara-ett-det-här-är-ju-bara-pinsamt, tid tillbringad med ens fina vän rödvinet, kramandes med klasskompisar nuärdetsnartslut, och så åt man och helt plötsligt skulle man dansa vals och det gick ju nästan bra. efter det var det helt plötsligt en annan slags dans som började dansas och coverbandet spelade robyn så alla skrek med i keep dancing on my own trots att det var varandra alla dansade med.
någon drog tag i mig och sa att nu går vi till saltkråkan och visst kan det vara trevligt att hänga med tjorven och båtsman och alla andra, så vi gick dit för att se att det hade många andra baldeltagare också gjort. det var bara till att sätta sig ner och börja tala med sina skolkamrater tills det var dags att vandra till den riktiga efterfesten där tidigare nämnda skolkamrater beklagade sig över hur mycket en shot kostade (på ett annat ställe får man fem stycken för samma pris!) och allt eftersom tiden gick fylldes även dansgolvet där och rökmaskinerna snurrade runt och runt och runt tills det var som om ett vitt täcke lagt sig över lokalen.
dansgolvet var lämnat och stolarna tagna. för en gångs skulle föredrog jag nog det förstnämnda alternativet. alternativ nummer 2 innebar pinsamt prat man helst vill förtränga och allvarligt prat som man helst vill utestänga. snurrande tankar som man inte förstår, ska vi gå ut och prata istället? äntligen frisk luft, det var så kvavt där inte, jag flackar med blicken för att fly undan, vadmenardunejförlåtjagharintetänktdetså, vad är det som händer, det fungerar inte såhär, jag fungerar inte såhär, men jag har haft det trevligt ikväll men fötterna gör ont så jag ska nog påbörja min barfotavandring hemåt nu.
