& jag skyller på mig själv, som alltid.

det är av en ren tillfällighet men den känns lika självklar som den känns absurd. det är klart, det är ironiskt. den första jag träffar när jag kommer tillbaka till min hemstad är du. och du står där och ler mot mig och det är explosioner och fyrverkerier överallt. som det aldrig varit med någon annan. du står där och ler mot mig och undrar hur det är och det är alla klichéfraser som någonsin yttrats, det är "det var alldeles för länge sen", "vi borde väl höras av", "vi syns" och jag tänker nej, nej, nej, för det enda du gör är ljuger. och ändå så exploderar alla fyrverkerier i gnistan av din närvaro, din närvaro som både är självklar och absurd.

Kommentarer

det är inte så svårt:

namn tack
bli inte bortglömd

mejl

blogg?

text

Trackback
RSS 2.0