kanske är det så att jag helt enkelt lägger för stor vikt vid ordet. kanske tycker jag att det betyder mer än vad det egentligen gör. kanske är anledningen till att jag inte förstår att vissa säger "jag älskar dig" i samma tonfall som de ber någon skicka mjölkpaketet vid frukostbordet helt ogrundad. kanske är det så det ska vara. enkelt.

det finns två tillfällen som jag speciellt kommer ihåg att orden yttrats till mig. första tillfället var både han och jag elva år och vi satt i hans vardagsrumssoffa och tittade på lejonkungen. vi hade varit tjej och kille (för i den åldern är det inte så häftigt att säga flick- och pojkvän) ett tag och vi hade faktiskt pussats en hel gång. på ett skoldisco. när våra klasskompisar bredvid oss sa att vi var töntiga om vi inte gjorde det. vi dansade aldrig tryckare, däremot. jag gör ju inte sånt. dansar. tillbaka till lejonkungen, vardagsrummet och min mellanstadiekille. han hade en lillasyster, lillasystern dök upp i dörröppningen, fnittrandes "ska du inte säga det där" och så tittade han, mellanstadiekillen, på mig med sina bruna ögon och sa jag älskar dig.

han gick i min klass, mellanstadiekillen. när vi gick ut sexan hade han varit tjej och kille med hälften av mina kvinnliga klasskamrater.

andra tillfället var jag sexton och hade vad jag antar var min första riktiga pojkvän (för hallå, mellanstadiekillen var ju min kille. för pojkvän säger man helt enkelt inte i den åldern). jag lutade mig framåt, på mina egna ben, i hans säng och han hade handen på mitt ryggslut när han yttrade orden. "jag älskar dig". om jag minns rätt satt jag kvar ett tag, över mina egna ben, innan jag vände mig om och kysste honom. ungefär en månad senare sa jag orden tillbaka och han log ganska så väldigt stort. en sextonåring till en annan. jag var glad att jag gjort honom glad och samtidigt tveksam för vad jag tyckte att de där orden egentligen betydde. jag sa dem ändå, för det är det man ska göra.

ungefär två veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle vara ett par mer hade han en ny flickvän. jag varken brydde mig eller var förvånad.

och det jag minns mest, tillfället som aldrig kom. det vi som aldrig var. det ögonpar som jag inte kan glömma. de där orden som jag aldrig sa, men kanske de ord som jag menade mest, med det undantag att sista ordet bytts ut mot meningar. jag tror aldrig att det sista ordet var "dig", snarare tanken på oss, hur vi kunde vara, dina ögon, hur du lär din hand röra vid min aningen för länge, hur dina armar kändes runt mig och hur din mun kändes mot min. men inte dig, aldrig dig. möjligtvis hur du var innan, men inte hur du är nu. aldrig nu. jag vågar inte. jag älskar inte.

kanske tänker jag att det betyder mer än vad det egentligen gör. kanske ska det inte vara såhär. kanske ska det vara på något annat sätt. enkelt.