så kommer den tillbaka.

paranoian.

helt plötsligt är jag fem år gammal och åter på mitt gamla dagis. jag får inte vara med och leka för att det är fullt i skeppet som står på skolgården. någon minut senare dyker någon annan upp och frågar "får jag vara med" och det är klart att det finns plats.

sju år gammal på fritids efter skolan knackar jag på dörren till rummet där alla andra flickor leker. jenny öppnar dörren och säger "du får inte vara med" och jag hinner se hennes bruna hår fladdra till när hon vänder sig om och stänger ute mig. jag går tillbaka till mitt ritblock.

elva år gammal frågar jag min pappa varför ingen tycker om mig.

paranoian.

fjorton år gammal och jag har ingenting att göra på nyårsafton. jag vet att de jag kallar mina vänner har planerat någonting, att de ska ha fest, men de har inte frågat om jag vill vara med. de ringer mig. de har ingenstans att vara. "kan vi vara hos dig?" jag tänker att men jag var ju inte ens bjuden innan jag svarar jo, det kan vi. mina föräldrar är ju inte hemma ikväll.

femton år gammal och han följer mig hem. vi står utanför grinden till mitt hus och pratar sådär länge som vi alltid gör när vi är i den här situationen. och i den här situationen kunde man förtränga det faktum att det var någon annan han valde att kyssa vid skåpen i skolan, för nu står han här utanför min port och ler mot mig sådär som bara han kan. jag vet att jag är hans andrahandsval.

sexton år gammal och en måndag lyssnar jag på hur kul mina klasskamrater hade i helgen, hur mycket det gjorde, hur de tillbringade lördagskvällen med varandra. jag snurrar på ringen på mitt högra ringfinger och säger ingenting, för jag gjorde ingenting varken fredag, lördag eller söndag och jag har tröttnat på att subtilt försöka fråga om jag också kan få vara med.

sjutton år gammal och jag frågar mig själv varför ingen tycker om mig.

paranoian.

arton år gammal och jag får höra av både vänner och släkt att jag är för cynisk, att det är nåt fel på min världsbild, när jag enligt mig själv ser världen på det sett den alltid har behandlat mig. ändå tänker jag att de har säkert rätt, det är mig det är fel på.

nitton år gammal och klasskamraterna är bättre vänner med varandra än vad jag är med dem. de skiljs åt på fredagarna med ett vi ses ikväll eller vi hörs imorgon och där står jag emellan och vet att det inte menas till mig. jag säger bara hejdå och går till spårvagnshållplatsen.

nitton år, fyra månader och nio dagar är jag i hemtrakterna, ligger hopkurad i hans famn och undrar varför jag aldrig känner någonting när det inte är för honom. någon timme senare kör han mig hem och precis som i en amerikansk high school-film kysser vi varandra i bilen utanför huset där jag bodde förut. jag kliver ut och jag vet om att det här kan vara sista gången vi ses. jag är fortfarande ett andrahandsval. jag är ju inte den man tycker om.

paranoian.