frukostar är bra. det där morgonkaffet är nödvändigt. annars avverkar jag ungefär två apelsiner om dagen, räknar tid i hur många ägg som är kvar i kartongen och blir lycklig när avocado går att köpa billigt. katten har blivit väldigt kelsjuk på senaste tiden, men jag klagar ju inte precis. förutom när han försöker följa med mig in i duschen, då tycker jag att jag måste säga ifrån. faktiskt.

jag har hört att om man tycker om någon längre än i fyra månader så har det börjat bli på riktigt. en förälskelse, kärlek. det gör mig rädd, för jag har tyckt om honom så mycket längre än så. ändå vill jag verkligen inte yttra orden "jag är kär". det är jag ju inte. jag tycker bara om honom. ganska mycket.

samtidigt bultar en förtvivlad röst i min hjärna: "du skulle aldrig vara lycklig med honom." lycklig. lycka. hur definierar man det, hur mäter man lycka? varför verkar den hitta alla andra förutom jag och varför är eufori ett av svenskans vackraste ord när det är helt omöjligt att uppnå? jag kan inte mäta lycka. jag mäter bara brist på ledsamhet. antingen så är jag ledsen, eller så är jag inte det. aldrig lycklig. lycka. vilket konstigt ord.

häromdagen stod jag framför en spegel och bara stirrade in i mina egna ögon. vilken underlig uppfinning, den där spegeln. för att betrakta sitt utseende. så som man ser ut för alla andra. mina ögon såg så sorgliga ut. jag undrar om det var för att jag vet vad jag tänker, att jag vet vad de där ögonen egentligen reflekterar, eller om alla som ser in i mina ögon ser samma sorg.

jag betraktade mina ansiktsdrag, kindbenen som har blivit mer synliga nu och käkbenen, hakan som inte riktigt är som jag vill. allting som inte riktigt är som jag vill. och jag tänker att om de vore som jag vill kanske jag inte alltid skulle komma i andra hand. om jag var vackrare och bättre, om jag dög. om jag vore lite mer som de och lite mindre som jag. kanske skulle någon välja mig om jag inte vore jag.

jag har letat efter någon eller något som kan göra mig hel så länge nu. någon som kan få mig att känna den där lyckan som inte går att mäta. jag har inte hittat det jag letar efter. samtidigt avskyr jag mig själv för att jag tror att det är enbart genom kärlek man blir hel. jag klandrar filmer och sånger om hur de är själsfränder och hur det är skrivet i stjärnorna att de skulle träffa varandra. jag klandrar mig själv för att jag inte hittar det jag letar efter så jag skrattar bara bort det.

"jag kommer ändå dö ensam med femton katter"

jag tror att de missar desperationen i mitt skratt, desperationen som skriker "jag vill inte vara ensam mer, ser ni inte att jag går sönder, jag går sönder, jag går ju bara sönder, ser ni inte hur ont det gör?". men nej, den skriker för döva öron, öron som vänds bort, som inte vill lyssna. så jag fortsätter att skämta om hur jag är forever alone när jag umgås med tre par åt gången och vänder bort blicken när de visar sin kärlek till varandra genom kindpussar och sammanflätade fingrar. jag vill inte se att alla andra lyckas hitta lycklig kärlek utom jag.

som vanligt i mellandagarna så trängs tusentals människor i alla affärer på grund av den sak som kallas mellandagsrea. jag var en av de människorna innan idag. på weekday hittade jag en guldig skjorta och ett grönt linne med en fenomenal urringning i ryggen för sammanlagt 160 kronor. kan tillägga att fotot inte riktigt gör skjortan rättvisa, för taklampans ljus är så gult. jag hittade också ett par nästan fantastiska svarta kängor (som jag letat!) de är alldeles luddiga inuti och väldigt sköna, så länge jag inte tänker på att de är cirka en halv storlek för små. men jag hoppas att de töjer sig lite, om inte annat lär ju luddet lägga sig. och så ska jag vara ärlig, blusen/skjortan på den första bilden hängde faktiskt inte på reastället på monki. men det är ugglor på den. och den människa som inte vill ha en skjorta med ugglor på, den människan förstår jag mig inte på.

april

i april såg det ut såhär i borås.

och såhär längsmed floden elbe längs en järnväg i tyskland.

och såhär i gränder i prag

i en kyrka utanför prag hade man inrett med en massa skelett. tror att det var över 40 000, om jag minns rätt.

prag är i alla fall väldigt fint och folk borde åka dit om de får chansen.

maj

i maj var det popadelica i huskvarna folkets park. fjärde året för mig tror jag minsann.

little marbles spelade

och maggio

och jonathan johansson

och i'm from barcelona som är helt fantastiska live.

så promenixade jag litegrann med den här mannen, som är en av mina bästa vänner och som jag känt sen jag var sju år gammal. han heter simon och bor tre hus ifrån mig, det vill säga, när jag är i min hemort.

och så var jag svartvit och halvdöd. och jag är otroligt vitsig. deal with it.

juni

jag tog studenten. att åka flak var ungefär det roligaste någonsin.

kärlekskrank var jag. men det är jag jämt.

och jag saknade en viss person som jag faktiskt tror att jag äntligen har slutat sakna nu.

och så packade jag för att åka till where the action is och peace and love. (och på wtai så tog conor oberst i min hand när han sjöng one for you, one for me. jag dog då)

på julafton äter man groteska mängder mat.

som sagt

snön hade försvunnit dagen innan, men det var iallafall lite frost på fönstren.

en av mina bröder tyckte uppenbarligen att det var väldigt kul att elda i öppna spisen, så temperaturen i vardagsrummet steg med kriminella höjder.

här är vår gran (man ska bara ha kulor i granen tycker jag, möjligvis någonting annat, men helst inte. förutom en girlang och ljus förstås)

här var jag. hej.

här är mina presenter. jag fick till exempel alfapet och popkult, en moleskin-kalender, jostein gaarders bok the christmas mystery (hans böcker är fantastiska, läs dem. speciellt spelkortsmysteriet och cirkusdirektörens  dotter), jonathan johanssons senaste skiva och ett riktigt änglaspel, inte nåt sånt där äckligt som det hänger typ. älgar i.)

Karl-Bertil Jonsson är viktigast på hela julafton och hela min familj sitter och citerar nästan hela tiden. ska du lukta på glöggen, pojke? ljuga för mor på självaste julafton? nä-ä. rakryggat yppa sanningen? ja-a. det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades! ska du ha ett fikon?

God Jul alla fina!

januari

jag hängde litegrann på naturhistoriska i göteborg.

jag var svartvit och såg ledsen ut.

februari

åt frukost, har hört att det är sånt man ska göra.

jag såg herr conor oberst live för andra gången i mitt liv (första var med monsters of folk) och det var helt enkelt awesome. dessutom var first aid kit förband.

mars

maneter på sjöfartsmuséet.

fick hem min studentmössa!

mös med kattungar

åt visst frukost i mars också. ser man på!

dessutom var jag svartvit och uppochner.

jag borde plugga presshistoria, men jag hänger lite hellre med mina två oscar wilde.

i brist på snö lyssnar jag istället på kate bush's 50 words for snow. ganska briljant, om jag får säga det själv. särskilt snowed in at wheeler street. den är fin, lyssna på den.

alltså. den sista bilden, den på paret, ska egentligen vara på andra hållet. alltså liggandes. hon blir med andra ord inte upptryckt mot en vägg eller nåt. faktiskt.

möt oscar wilde. katten heter så, jag tror att jag har nämnt honom nån gång. han är ganska mysig. och inte alls blå som det ser ut på bilden.

Idag har jag klarat av slutuppgiften i min första universitetskurs. yay me! delen av dagen hemma har varit ungefär som på bilderna ovan. kan också tillägga att maten bara låg sådär till det att jag lagt ner kameran, då blev allt ihopgojsat med en väldig fart. men ändå. gott var det ju, även om det bara är pasta med lite småsaker till.

(imorgon ska jag se jonathan johansson!)

i lördags var jag och såg på anna ternheim när hon spelade på bengans. det var väldigt fint, men jag fick inte så många bra bilder eftersom det var ett huvud precis i vägen. annars är ju anna så himla söt att man nästan dör.

i fredags var jag på ett vernissage som hette monday project, där min vän nadim som går på fotoskolan göteborg ställde ut. under veckan hade de fått ett uppdrag varje dag som de skulle fota. exempelvis no beard day, där min vän stod för den här fantastiska bilden. ett annat uppdrag var evaluate your life day, där de skulle fotografera någonting som gjorde deras liv värre. jag tänkte sno den idén. 

bild nummer ett. den talar väl kanske för sig själv. kroppsnoja. så länge jag kan minnas har jag nästan mått illa efter det att jag ätit något som jag inte borde ätit. mentalt illa, alltså. när vågen för första gången visade ett resultat över 50 kilo kändes det som ett nederlag. sedan dess har jag i princip aldrig haft på mig en överdel som sitter åt tillsammans med tajta byxor. missförstå mig rätt, jag vet att jag anses som smal, men ibland känner jag ett behov av att vara tunn och efter att jag har ätit mig helt mätt blir jag äcklad av mig själv. jag hatar att jag tycker om känslan av att inte ha ätit på ett tag, känslan av en tom mage. jag känner mig smalare då. om jag nämner det här för någon så brukar resultatet bli "men lägg av, du är ju skitsmal" eller till och med "jävla attentionwhore". jag sa aldrig att jag inte var smal och tydligen så är man i behov av bekräftelse om man nämner något med sig själv som man inte tycker om. man fiskar visst efter komplimanger då.

vilket faktiskt leder mig in på bild nummer två. mig själv (och delvis min kropp här också) och det faktum att jag är så galet självkritisk. känslan av att aldrig duga och behovet av att säga emot de komplimanger man får men hur lätt det är att älta de förolämpningar man får höra. att jag kan böja i princip vilken mening som helst någon säger till något elakt. det faktum att jag vägrade vara med på idrottslektionen med handbollstema för att man var tvungen att springa själv framför hela klassen och jag inte ville att någon skulle se min kropp när jag sprang. hur dålig jag kände mig efteråt, när folk, enligt mig, klagade på mig och mitt konstiga beteende. hur jag tittar på den här bilden och tänker på hur mina överarmar ser galet konstiga ut. hur galet konstiga mina överarmar är, att jag inte klarar av när folk tar på dem, att det liksom bränner under huden då. att jag på bilden kan se hur mycket jag vill förändra, hur jag skulle vilja att mina nyckelben syntes mer. att jag har håret uppsatt i en knut för att jag inte klarar av att ha det nedsläppt. hur mycket jag än bestämmer mig för att inte sätta upp håret och hur det ändå alltid slutar med en tofs eller ett hårspänne i alla fall. jag skulle kunna fortsätta ett tag, men jag kommer inte göra det. för man blir ju kallad för attentionwhore när man berättar att man inte tycker om sig själv. att man fiskar efter komplimanger.

& jag kan ju inte ens ta emot komplimanger.

(är det någon som vet någon bra sida där man kan göra fotoböcker?)