jag har hört att om man tycker om någon längre än i fyra månader så har det börjat bli på riktigt. en förälskelse, kärlek. det gör mig rädd, för jag har tyckt om honom så mycket längre än så. ändå vill jag verkligen inte yttra orden "jag är kär". det är jag ju inte. jag tycker bara om honom. ganska mycket.

samtidigt bultar en förtvivlad röst i min hjärna: "du skulle aldrig vara lycklig med honom." lycklig. lycka. hur definierar man det, hur mäter man lycka? varför verkar den hitta alla andra förutom jag och varför är eufori ett av svenskans vackraste ord när det är helt omöjligt att uppnå? jag kan inte mäta lycka. jag mäter bara brist på ledsamhet. antingen så är jag ledsen, eller så är jag inte det. aldrig lycklig. lycka. vilket konstigt ord.

häromdagen stod jag framför en spegel och bara stirrade in i mina egna ögon. vilken underlig uppfinning, den där spegeln. för att betrakta sitt utseende. så som man ser ut för alla andra. mina ögon såg så sorgliga ut. jag undrar om det var för att jag vet vad jag tänker, att jag vet vad de där ögonen egentligen reflekterar, eller om alla som ser in i mina ögon ser samma sorg.

jag betraktade mina ansiktsdrag, kindbenen som har blivit mer synliga nu och käkbenen, hakan som inte riktigt är som jag vill. allting som inte riktigt är som jag vill. och jag tänker att om de vore som jag vill kanske jag inte alltid skulle komma i andra hand. om jag var vackrare och bättre, om jag dög. om jag vore lite mer som de och lite mindre som jag. kanske skulle någon välja mig om jag inte vore jag.

jag har letat efter någon eller något som kan göra mig hel så länge nu. någon som kan få mig att känna den där lyckan som inte går att mäta. jag har inte hittat det jag letar efter. samtidigt avskyr jag mig själv för att jag tror att det är enbart genom kärlek man blir hel. jag klandrar filmer och sånger om hur de är själsfränder och hur det är skrivet i stjärnorna att de skulle träffa varandra. jag klandrar mig själv för att jag inte hittar det jag letar efter så jag skrattar bara bort det.

"jag kommer ändå dö ensam med femton katter"

jag tror att de missar desperationen i mitt skratt, desperationen som skriker "jag vill inte vara ensam mer, ser ni inte att jag går sönder, jag går sönder, jag går ju bara sönder, ser ni inte hur ont det gör?". men nej, den skriker för döva öron, öron som vänds bort, som inte vill lyssna. så jag fortsätter att skämta om hur jag är forever alone när jag umgås med tre par åt gången och vänder bort blicken när de visar sin kärlek till varandra genom kindpussar och sammanflätade fingrar. jag vill inte se att alla andra lyckas hitta lycklig kärlek utom jag.