nu kommer det ett väldigt seriöst och emotionellt inlägg. personligt, dessutom.
i fredags var jag på ett vernissage som hette monday project, där min vän nadim som går på fotoskolan göteborg ställde ut. under veckan hade de fått ett uppdrag varje dag som de skulle fota. exempelvis no beard day, där min vän stod för den här fantastiska bilden. ett annat uppdrag var evaluate your life day, där de skulle fotografera någonting som gjorde deras liv värre. jag tänkte sno den idén.
bild nummer ett. den talar väl kanske för sig själv. kroppsnoja. så länge jag kan minnas har jag nästan mått illa efter det att jag ätit något som jag inte borde ätit. mentalt illa, alltså. när vågen för första gången visade ett resultat över 50 kilo kändes det som ett nederlag. sedan dess har jag i princip aldrig haft på mig en överdel som sitter åt tillsammans med tajta byxor. missförstå mig rätt, jag vet att jag anses som smal, men ibland känner jag ett behov av att vara tunn och efter att jag har ätit mig helt mätt blir jag äcklad av mig själv. jag hatar att jag tycker om känslan av att inte ha ätit på ett tag, känslan av en tom mage. jag känner mig smalare då. om jag nämner det här för någon så brukar resultatet bli "men lägg av, du är ju skitsmal" eller till och med "jävla attentionwhore". jag sa aldrig att jag inte var smal och tydligen så är man i behov av bekräftelse om man nämner något med sig själv som man inte tycker om. man fiskar visst efter komplimanger då.
vilket faktiskt leder mig in på bild nummer två. mig själv (och delvis min kropp här också) och det faktum att jag är så galet självkritisk. känslan av att aldrig duga och behovet av att säga emot de komplimanger man får men hur lätt det är att älta de förolämpningar man får höra. att jag kan böja i princip vilken mening som helst någon säger till något elakt. det faktum att jag vägrade vara med på idrottslektionen med handbollstema för att man var tvungen att springa själv framför hela klassen och jag inte ville att någon skulle se min kropp när jag sprang. hur dålig jag kände mig efteråt, när folk, enligt mig, klagade på mig och mitt konstiga beteende. hur jag tittar på den här bilden och tänker på hur mina överarmar ser galet konstiga ut. hur galet konstiga mina överarmar är, att jag inte klarar av när folk tar på dem, att det liksom bränner under huden då. att jag på bilden kan se hur mycket jag vill förändra, hur jag skulle vilja att mina nyckelben syntes mer. att jag har håret uppsatt i en knut för att jag inte klarar av att ha det nedsläppt. hur mycket jag än bestämmer mig för att inte sätta upp håret och hur det ändå alltid slutar med en tofs eller ett hårspänne i alla fall. jag skulle kunna fortsätta ett tag, men jag kommer inte göra det. för man blir ju kallad för attentionwhore när man berättar att man inte tycker om sig själv. att man fiskar efter komplimanger.
& jag kan ju inte ens ta emot komplimanger.
tack.
du är fin som du är ska du veta!
jag vet inte vad jag ska säga, speciellt inte eftersom du har svårt för att ta emot komplimanger. jag hoppas du tar emot kramar, för jag skickar massor med sådana till dig nu.
stor kram!
Hej!
Jag känner inte dig alls, men det verkar ändå som att du någonstans innerst inne vet att det inte är något fel. Alla är mer eller mindre självkritiska (vissa borde kanske rentav vara lite mer själkritiska när det kommer till vad de gör och säger) men man måste väl lära sig att älska sig själv eller nåt. typ. Försöka inse att ingen dömer hårdare än vad man själv gör. Och att man själv har makten att mildra den domen. Jag tycker om din blogg, dina texter och dina bilder. Och jag gillar ditt hår.
Hej jag heter Joanna och är 23 men när jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppenhjärtat om mitt liv med diagnosen för att samhället ska få mer insikt och förståelse för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder och att alla är lika värda vilken bakgrund man än har:)
Så kolla gärna in min blogg:)
Ps.Glöm inte att anmäla dig till min veckans blogg tävling och ha chansen att bli länkad inför mina 400-600 unika läsare/dag:)
jag tror att man kommer ifrån det någon gång. faktiskt. jag har kommit ifrån det. kanske inte helt men åtminstone tillräckligt mycket för att jag inte ska skämmas över hur min kropp ser ut. även om jag fortfarande hatar mina lår och kan byta kläder tio gånger för att hitta något sätt att dölja det jag inte tycker om. menar; om man ligger nära någon man tycker om så FÅR det inte spela någon roll att man tycker att man är stor, tjock. då skulle man inte låta honom eller henne röra vid en. och den närheten behöver man. känslan av den närheten kan vara så mycket starkare än självhatet.
jag tycker hursomhelst att du är väldigt fin. och det finns säkert hundra personer som tycker samma sak. men det brukar inte spela så stor roll när man inte tycker det själv.
vet inte vad jag vill säga med det här. kanske att det blir bättre. man måste nog tvinga sig till det.
Detta är så ärligt så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det räcker kanske med att jag känner igen mig mycket i bild nr 1 och att jag är väldigt glad över att stöta på dig här och var.
Jag har också så svårt att ta emot komplimanger, jag tänker oftast att när någon annan säger något fint om mig gör den det bara för att vara snäll.
Och böj inte den här komplimangen till något annat, ta den precis som den är: jag tycker du är fin.
Vi är så lika ibland, Elin. Känslan när man lyckats hålla sig från att äta på ett tag, nästan stolthet. Jag önskar också att jag såg ut si eller så och att jag var på ett annat sätt.
Men jag tycker om dig i alla fall Elin, hur du än ser ut. Puss
