vad gör man när det blir okontrollerbart? när det är i hörnet på sängen i fosterställning och tårar som rinner tills lakanet blir genomskinligt? vad gör man när ingenting stämmer? när spegeln skriker i en halvtimma att man inte duger och den patetiska figur där framför som borde vara jag gråter varför varför varför tills man lutar sig mot väggen och sjunker ihop mot golvet nedanför så man slipper se? vad gör man när man inte orkar? när ens matintag enbart består av mackor och kläderna hänger kvar på tvättställningen fem dagar senare? vad gör man när man vill? när det enda man längtar efter är att få höra den där rösten säga att du är fin, du är vacker, du är fantastisk, att se den där luggen trilla ner framför ögonen, att hålla de där händerna i sina?
"du borde prata med någon"
jag pratar ju med dig, och du är någon.
men jag slutar prata. jag vet inte vad jag ska eller kan säga, så jag låter det fräta inuti istället. det skulle inte råda någon förvåning från min sida om min hud en vacker dag skulle brista och släppa ut allt trasigt innanmäte. tarmar, lever, njurar, lungor. allt utom hjärtat, för det är det enda som verkar fungera. det är det enda som gör ont. hur berättar man om det? när det känns som om man färgas svart inifrån och man hostar, hulkar, gråter och snorar så fort man är ensam? det gör man inte, säger spegeln, betrakta det istället. se bara på när du går sönder. sluta prata om det, ingen vill lyssna på någon som tycker synd om sig själv. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra. håll bara käften och se på.
"hur är det?"
jo tack, det är bara bra.
det börjar snöa. det blir kallt. det blir mörkt. jag längtar efter mänsklig värme. inte vilken som helst. den mänskliga värmen, just den specifika, som jag saknar så att somna bredvid. jag värmer mig med dagdrömmeri, precis som amelie. med skillnaden att mitt dagdrömmeri inte samtidigt sker på riktigt. ingen är på väg för att knacka på min dörr eller kyssa mig som nino kysser henne. jag plågar mig med dagdrömmeri, mardrömmeri. jag vet att ingen är på väg till mig. jag vet inte om någon är på väg till någon annan. det enda jag har är en fosterställning, tårar och en spegel som avskyr mig.
"du verkar må bättre nu."
så jag nickar och tittar bort. ingen vill lyssna på någon som inte mår bra.
