& de säger att jag borde träffa någon annan. som om det är något enkelt. som om det bara skulla vara att dra ut de häftklamrar du använde för att fästa fast dig i min hjärna för x antal år sedan och kasta dig åt sidan och lämna dig där och ropa på nästa man i kön.

som om jag sitter ensam i en biosalong och på duken visas mitt eget liv och lika lite som man kan bestämma handlingen i en film man ser, lika mycket har jag att säga till om, och hur mycket jag än skriker "gå inte in dit!" när hjältinnan i filmen öppnar dörren och säger "hallå?" så kan hon inte höra min röst och jag skriker och skriker åt mig själv men det ger inget resultat, jag fortsätter att öppna dörrarna och jag fortsätter att ropa min hälsande fras, för någonstans, någongång kommer det kanske inte vara en yxmördare som gömmer sig där bakom.

egentligen så skulle jag, bara för sakens skull, vilja vara den som drar ut ditt hjärta, slänger det på asfalten, trampar på det, vrider om klacken och lämnar dig undrandes vad fan som hände, men det skulle kräva att du blir kär i mig, och vi vet båda att av oss två så är jag den enda som blir kär.