som om jag sitter ensam i en biosalong och på duken visas mitt eget liv och lika lite som man kan bestämma handlingen i en film man ser, lika mycket har jag att säga till om, och hur mycket jag än skriker "gå inte in dit!" när hjältinnan i filmen öppnar dörren och säger "hallå?" så kan hon inte höra min röst och jag skriker och skriker åt mig själv men det ger inget resultat, jag fortsätter att öppna dörrarna och jag fortsätter att ropa min hälsande fras, för någonstans, någongång kommer det kanske inte vara en yxmördare som gömmer sig där bakom.