i tied knots in the laces of my worried shoes
jag försöker sova. jag har legat vaken i timtal och jag kan inte få mig själv till att ens sluta ögonen. jag vet inte om jag egentligen sover och jag vet inte hur många gånger jag tagit fram klockan för att försöka få en uppfattning av vad tiden är, bara för att märka att knappt någon tid alls har gått sen förra gången. jag tror att jag är vaken någon timme till. tror, för jag är inte säker. jag drömmer, trots att jag inte ens sover och jag har ögonen öppna. jag är fullt vid medvetande, jag vet att jag ligger i min säng, jag ser hur lakanen rör på sig när jag byter position ytterligare en gång. och min hjärna skapar historier, bygger upp kapitel efter kapitel. jag kan inte kalla det för dröm, för det visas inget bildspel. det är bara tankar, historier. jag vaknar till, byter position, glömmer halvt bort mina tankar. hela proceduren upprepar sig. om och om igen. och mörkret utanför fönstret börjar försvinna. jag försöker bara sova, men jag tror att jag är vaken. plötsligt ringer väckarklockan och jag är inte säker på att jag sovit någonting och hela min hjärna är full av nattens historier. jag vill bara sova.
det snurrar bara.
jag vet inte. jag vet verkligen inte.
allt som bevisas har en motsats. hypoteser måste vara falsifierbara. pennan är mäktigare än svärdet men handling talar högre än ord. hittar man en stadig punkt kommer allt att ordna sig men förändring är den enda konstanten, så någon stadig punkt lär man inte hitta. om det inte är okej så är det inte slutet, men å andra sidan finns det inte något som heter lyckliga slut. verkligheten är en social konstruktion och sanningen ligger i betraktarens ögon. jag betraktar, men allting förändras hela tiden, för förändring är den enda stadiga punkten och handlingarna som jag ser tampas hårt med det som pennan skriver och ingen kommer gå segrande i slutet och det är ett slut som inte är okej. allting är varandras motsats och ingenting stämmer.
jag vet inte.
jag förstår inte.
allting är så väldigt förvirrande.
jag funderar på att anmäla min hjärna för tortyr
jag kommer ihåg den kvällen, att vi låg på rygg på någon okänds gräsmatta och tittade upp mot natthimlen, stjärnorna. hur jag tänkte att det var så kliché, sånt som bara händer på film, hur det aldrig skulle hända mig, men hur det gjorde det ändå. hur din hand rörde sig på min mage, hur du sa att min hud var så mjuk. hur du reste dig halvt med armbågarna som stöd och bara betraktade mig och log det där leendet som gör dig till du.
att vi stod upp och du sa att du nog var tvungen att gå hem, att det började bli sent. Hur jag instinktivt tog tag i din skjorta när du gjorde en ansats att backa, hur du log ditt leende igen. hur våra läppar till slut äntligen som jag har väntat möttes, hur din tunga hittade min precis där mittemellan oss och pulsen som gick längsmed min ryggrad innan du slutligen mumlade att du skulle jobba imorgon, att du behövde gå hem. hur jag stod och tittade efter dig när du gick.
att jag trodde att jag kunde vara lycklig med dig. hur naiv jag var.
svart är ingen färg, det är så man känner sig.
jag tror att jag nådde den nu. gränsen för hur många smällar man kan ta. jag vet inte vem eller vad som utdelade det sista slaget, bara att jag kände det, hårt, och jag föll. det är bara mörker, det finns inte den minsta strimma av ljus. det gör ont i bröstet (eller är det hjärtat?) och jag måste kippa efter andan för att få in något som helst syre. allt jag vill är att kravla ihop i fosterställning och låta mörkret ta över. det är bara tomt. det finns ingenting förutom en molande värk inuti mig som bara eskalerar i styrka. andas. jag måste påminna mig själv om att andas. jag vet inte om det är mina tankar som gör mig utmattad eller om det är fysisk trötthet. kanske är det en kombination, jag vet bara att jag inte orkar röra mig, och om jag gör det så blir värken bara värre. jag är tom och det gör ont. glöm inte bort att andas. jag ligger som blåslagen med knäna uppe vid hakan och jag faller i bitar. jag går sönder. totalt.
& jag har ingen aning om varför.
glöm bort att andas.
och jag kan verkligen inte komma på en passande rubrik och jag fördtår om det här verkar osammanhängande.
början av sommaren känns som en evighet sen och allt som hände då finns bara kvar som minnen att titta tillbaka på och undra hur man tänkte, trots att jag vet precis hur det var. jag ville bara framkalla någon form av känsla, tvinga mig till att inte längre vara likgiltig.
känn nånting.
men det är ju så jag gör, jag projicerar fram det som man borde känna, sånt som andra verkar känna, och applicerar det på första bästa. på en lugg som faller ner i ögonen på samma sätt som hans gör, på en pojke på en krog som man pratar lite med men aldrig kommer prata med igen. bara för att se om man fortfarande är kapabel till att känna.
känn nånting.
mitten av sommaren är en disig dimma, ett oavslutat fall, en vit fläck på kartan. som jag inget hellre ville än utforska, men det var en vit fläck omringad av förbjuden mark. återigen trodde jag att jag kunde känna nånting, men tydligen var det inget värre än att lite rom kunde råda bot på det.
känn nånting.
slutet av sommaren är däremot en sekvens som finns så glasklart i mitt minne, han var där med meningar som "du är väldigt fin ikväll" och " du kan få sova hos mig inatt". meningar som tidigare skulle fått hela min omgivning att snurra och som fortfarande gör mig lite yr, för han viskar ju så nära mitt öra. men jag vet att alla hans meningar och så kallade komplimanger är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i för hans kindben, käkben och hans ögon är framför mig igen. och för första gången på väldigt länge är min önskan motsatsen till vad den brukar vara.
känn ingenting.
de röda och gula löven som faller från träden nuförtiden skvallrar om att det är höst och det är höst i en ny stad, nya människor, relationer, nya saker att utforska. det är en höst bland spårvagnar och ständig vind från kusten. det är så många nya känslor som det är man ska känna, men jag verkar inte kunna känna någonting om det inte handlar om honom. spårvagnarna fortsätter att gå, dagarna överlappar varandra och disken travar sig på hög men jag känner ingenting när tiden går och min egen likgiltighet gör mig illamående. igen.
känn nånting.
För jag vet precis hur tonårskärlek känns, men i det här sällskapet passar det sig inte, för hans hon är ju också där
hon sätter sig ner bredvid mig och lägger armen om min axel.
"så du menar att du inte haft den där kärleken än? den där stora?"
jag skakar på huvudet och försöker i samband med det också skaka av hennes arm men misslyckas. hon fortsätter att prata, hon säger att hon inte förstår det, du som är så söt, du borde ju ha hittat en pojkvän, säger hon. jag mumlar tyst och inflikar enstaka ord när jag känner att det behövs utan att egentligen lyssna till hennes sluddrande tunga och alkoholdimmiga ord.
"alltså jag fattar verkligen inte att du inte varit kär på riktigt."
meningen faller ut ur hennes mun och det är den som gör att jag hör vad hon säger igen. under hela hennes monolog har min blick följt hans steg, hans minsta rörelse, betraktat hans bruna ögon, hans käkben, hans kindben från avstånd och önskat att jag var på någon helt annanstans än där jag är.
"nej." jag rycker på axlarna och jag ljuger.
21:55
jag betraktar hur huden över den vänstra delen av din bröstkorg höjs och sänks i takt med dina hjärtslag och aldrig har frasen att bära hjärtat utanpå någonsin varit så på riktigt. det verkar bara vara någon enstaka millimeter som skiljer din viktigaste muskel från den hårda luften utanför. du är sårbar, du är redan trasig och det enda jag vill göra är att på något sätt hjälpa dig, laga dig, få dig hel igen, bygga upp dina murar så att du kan tåla slagen. det visar sig vara som så att den enda muren du byggt upp är den som utestänger mig och när jag står på tå kan jag precis skymta hur du tar emot slag efter slag och hur hjärtat du bär blir mer och mer sargat, hur huden spänns med allt tätare intervaller. det enda jag kan göra är att be till gudarna att du klarar av det, för de vet hur många gånger jag försökt spränga den här helvetes muren och misslyckats.
jag skriver alltid utkast som jag inte publicerar, här har ni några. för jag vet inte vad annars jag ska skriva.
fjärilar. överallt. på blommorna, i luften, i min mage. hur de egentligen hamnade i den sistnämnda är något jag inte riktigt förstår men det är nästan så att jag tror att det är du som planterat dem där.
jag springer nästan hela vägen hem och jag antar att benen inte bär mig rakt och vattnet rinner som i floder nerför backarna jag tar mig uppför. motströms, alltid motströms. jag springer alltid åt fel håll. jag vet att jag borde skala av mig de regntunga kläderna så fort jag är hemma, men mina istappar till fingertoppar förmår inte att knäppa upp skjortans knappar och jeansen är som klistrade på mina ben. jag borde klä av mig. jag borde klä av mig allt ont men jag gör inte det av rädsla för att ingenting skulle bli kvar. jag har ju gjort så mycker jag ångrar.
numera siktar de direkt på halspulsådern och det är inte längre bara för att skada. de vill att jag ska förblöda.
du ger mig hack i hjärtat, sluta med det.
finns det en chans till romans hamnar mitt psyke i obalans, mot kärlek har jag noll tolerans och ofungerande hjärnsubstans.
han sitter på ett dubbelsäte i bussen, ett sånt där två av sätena är vända mot färdriktningen. jag sitter på rätt håll, visserligen längre bak i bussen, men han sitter ändå framför mig. jag vet inte vem han är, men jag vet att jag kan känna hur han betraktar mig och det gör mig illa till mods. naturligtvis sitter han på den plats som det är behagligast att vila ögonen på från min placering men varje gång jag tittar mot hans håll möts jag av hans isblå ögon. han betraktar mig och det känns som om han ser rakt igenom mig. jag tittar på alla andra ställen än mot honom, ut genom fönstret, på alla som går på, på min mobil min ipod, varsomhelst men inte på honom. hans ögon på mig är något jag inte är säker på att jag tycker om. de är så blå, så iskallt blå, det såg jag när jag första gången mötte hans blick. han slog heller inte undan blicken som folk brukar göra när de fångas i akten att betrakta någon okänd, nej, han snarare stirrade ytterligare tills det var jag som inte längre klarade av det och slog bort min blick, fullt vetandes om att han höll den kvar. jag klev av bussen innan honom och höll mig medvetet ifrån att vrida huvudet åt hans håll. jag sätter mig i busskuren för att vänta på anslutande buss och jag möter en sista gång hans ögon som nu betraktar mig från bussfönstret innan bussen slutligen åker iväg. iskalla blåa ögon.
och jag köper ett paket av dina cigaretter i ett desperat försök att ha någonting kvar.
& fjärilarna är borta och stenarna i magen tillbaka. precis som det ska vara.
history repeats itself.
hur enbart tanken på dig får mina smilband att verka mot min hjärna
hur mitt mobilbatteri på senaste tiden tagit slut dubbelt så fort
hur hela min kropp saknar mig trots att du aldrig varit min
hur du inte på något sätt är tillgänglig
hur du är så långt bort att det gör ont
hur du aldrig kommer att vara på riktigt utanför tankarna
hur jag lovade mig att inte börja tycka om dig.
& hur jag låter dig förstöra mig, jag som nyss blivit lagad
länge leve längesen
halvvägs ut genom dörren vände jag mig om igen.
- du, jag glömde min jacka.
du smålog
- det gjorde du säkert med flit.
jag går in igen, tar av min jacka från kroken. det var för varmt för att ha på sig den, så jag lägger den över axeln. du tar tag i min arm och vänder mig mot dig när jag gör en ansats för att ytterligare en gång passera tröskeln. så för du handen genom mitt hår, precis bakom mitt öra och kysser mig två gånger.
- hejdå.
- vi hörs.
nej.
tre månader sen idag
- du vet när man står på en tågstation och väntar på tåget och inbillar sig att man hoppar precis när tåget kommer?
- va?
- ja, eller när man går på en bro och får en vision i hjärnan om hur man ramlar ner?
[tystnad]
- eller när man kör bil och tänker på hur enkelt det skulle vara att svänga av vägen och köra rakt in i ett träd?
- dina tankar skrämmer mig.
- jaha. då är det väl bara jag då
mitt alldeles egna lilla hjärnspöke
& jag gör spellistor i spotify med namn som "låtar som får mig att tänka på dig" eller "det här definierar mitt liv" men jag publicerar dem aldrig och jag tar bort dem nästan lika fort som de är klara. den första innehåller nästan hälften av alla låtar på veronica maggios nya album.
länge leve du min vän, du som alltid följt mig hem
jag trodde att du var borta ur det men du är solen i mitt system. allt kretsar runt dig. mina tankar handlar om dig. & jag hatar dina kindben, käkben, jag hatar dina bruna ögon. jag tänker konstant på dem. du är solen. jag har lyckats leva i ett mörker på senaste tiden, i skuggan, och det har passat mig, för du når inte dit. jag drar mig till de platser dit du inte kan komma för att undvika att bli påmind om dig. jag lever i ett mörker och jag dansar på gator i natten för att du är inte där.
blir blind när alla lampor lyser, det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder.
sen faller bomben och allt blir ödelagt. det finns inte längre någon plats att gömma sig, alla höjder som skulle kunna bilda skuggor är borta och jag måste stå i solen igen. och där är dina kindben, dina käkben och dina förbannade bruna ögon. som jag egentligen hatar. egentligen egentligen egentligen men inte nu.
snälla bli min igen, låt det va som i en film
kanske för att det var nästan precis nio månader sedan vi kysstes, kanske för att vätskor med lite för hög alkoholhalt alltid får mig mentalt ur balans. kanske för att min gata en gång var vår gata och jag går längsmed den gatan varje dag. kanske för att veronica maggio har skrivit ett album där hälften av alla låtar handlar om oss (det finns inget oss. det finns ett du och ett jag, aldrig ett vi, aldrig ett oss. aldrig, aldrig vi).
jag vill bara ändra på en textrad, byta plats på två ord.
en woody allen-tragedi där jag går krossad och du går fri.
hej jag heter elin och jag är en dysfunktionell misantrop.
& så blev jag helt insnöad på dystopier. jag läser 1984 och brave new world, ser på filmer som v för vendetta och never let me go. och jag tänker, att i all melankoli så har de någon. winston får ha sin julia (åtminstone för ett ögonblick), evie faller för v och tommy och kathy får även de en stund tillsammans. de har någon. även om de vet att framtiden kanske inte är för dem - så har de någon att dela den med.
(- vem är du? sak samma, det kommer inte att spela någon roll)
jag kanske lever i min egen dystopi, en jag själv skapat, en som jag är ensam i.
det blir en placeboeffekt - jag tror att jag är ensam, så jag är ensam.
tick tack tick tack
är det nån där?
tommy och kathy fick ju ha varandra. winston och julia likaså. evie och v.
även i all melankoli så hade de i alla fall någon. de delade allt med någon.
(jag förtränger den andra gemensamma nämnaren - de blev av med varandra.)
själv sitter jag med en sovande katt i knäet. jag är törstig, men jag vill inte väcka och flytta på katten. det är ju den enda närhet jag får.
jag & steven patrick
så sitter jag där, trummandes med fingrarna på bordet. för vad gör man. själv. är man själv är man ingen, får jag lära mig. man måste definiera sig själv genom andra. jag är själv, så jag är ingen. trummandes med fingrarna på bordet. och så ser jag andra, andra som är någon, andra som har någon. andra som inte är som jag. andra som är. för jag är ju ingen, jag har ju ingen och man definierar sig själv genom andra, för det har jag lärt mig. och jag sitter själv och lyssnar på morrissey när han sjunger att han är mänsklig och måste bli älskad precis som alla andra. hej, morrissey, vi kan vara varandras om du vill. om du sjunger i min cd-spelare så lovar jag att lyssna. vi kan ha ett hemligt förhållande, ett destruktivt förhållande där vi inte kan hålla oss borta från varandra. du vet, ett sånt man ser på tv, ett sånt som alla låtar handlar om. eller?
jag sitter själv, fast med morrissey. vi kan ju vara varandras, eller han kan ju i alla fall vara min. så kan jag se alla andra, de som är någon, de som har någon, och säga att jag har ju faktiskt morrissey. jag förstår ju honom, jag är ju också mänsklig. visserligen kan det bli lite enformigt med alla monologer jag för med honom. han säger liksom inte så mycket, han svarar inte riktigt. det blir ensidigt. jag är ensam. själv. är man själv så är man ingen, det har jag lärt mig. så jag sitter där, trummandes med fingrarna på bordet.
don't be so amazing, or i'll miss you too much.
Nu är vi som bekanta. Vi umgås aldrig, vi hörs knappt ens av. Vi träffas ibland men bara av slump. Hej-hur-är-det-det-var-länge-sen. Som om vi knappt känt varandra. Som om ingenting någonsin har varit. Vi undrar hur den andre mår för artighetens skull, men medan vi gör det klappar mitt hjärta hårdare än vad jag trodde var möjligt. Du, å andra sidan, ser inte ut att kunna bry dig mindre. Du vill mest ha samtalet överstökat. Som om du aldrig hållit om mig och viskat ”kroppsvärme är den bästa värmen” i mitt öra. Som om du aldrig har strukit hår ut mitt ansikte och lagt det bakom mitt öra. Det har du. Och nu är vi som bekanta.
för patetik är konst och konst är att förstå
Jag kommer ihåg en kväll, vi var inne på ditt rum.
”Jag har köpt ny parfym, lukta” sa du. Jag undrade vart du hade flaskan någonstans. Du skrattade, pekade på din egen hals.”Här.” Jag lutade mig fram, och jag luktade. På din hals, på din nya parfym. Du berättade vad den hette, vilken parfym det var.
Dagen efter hade jag gått in i en affär, sprejat den parfymen (din lukt) på ett sådant där provpapper de har och lagt det i jackfickan. Jag tog upp den då och då, bara för att inbilla mig att du var nära.
& shiny black ravens on a chimney smoke lane
januari. det snöar och smälter och snöar igen
jag sitter still, fryser. lyssnar på tom waits om för två månader sen. november.
november seems odd, you're my firing squad
exekution s. -en - er • utförande; verkställande (av dom); avrättning
exekutionspluton
vad utför jag, vem avrättar jag?
jag utför ingenting. jag sitter still, fryser.
det snöar och smälter och snöar igen.
jag avrättar ingen, jag siktar inte ens på någon.
fast jag sköt undan tankar på dig & november var underligt.
det snöade i november. nu smälter det, och snöar igen.
jag tänkte på dig i november. jag sköt undan dig, och nu tänker jag på dig igen.
det borde sluta snöa.
(go away, blow your brains out)
tom är ingenting och det var tomt i mig
som om känslorna tagit slut, som om jag redan känt allt som är möjligt för dig och nu finns det inget kvar att känna. det finns ingenting kvar, jag ser på dig och varken hjärta eller hjärna ger respons. dom om alla känslor tagit slut.
när jag är med dig är min röst så gäll
och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att jag vill ha dig nära samtidigt som jag helst av allt vill slå huvudet rakt genom närmsta fönster bara jag tänker på dig.
nu orkar jag inte mer
& mina soldater står i försvarsställning, beredda att skjuta så fort någon nämner ditt namn.
& jag skaffar mig det bästa försvar jag kan, utrustning i kevlar, pansar, och jag gräver skyttegravar, bygger barriärer.
men så kommer du, och du har med dig det tunga artilleriet, och på mindre än en sekund rasar hela mitt försvar
det här duger inte.
