ditt namn står i facebooks högra hörn och hånar mig. som för att visa att du fortfarande finns, du har inte försvunnit. egentligen visste jag att den här dagen är din dag, men för ett ögonblick hade jag lyckats förtränga det och överraskas då av att mitt hjärta verkar sjunka när jag läser ditt namn. folk skriver grattis, gratulerar. jag motstår impulsen att skriva "grattis, grattis till att ha varit ett totalt svin i nitton år och fått mig fast vid dig i fem av dem." jag får mentala bilder från min egen födelsedag. blinkande ljus på ett dansgolv och dina läppar mot någon namnlös, ansiktslös, någon som aldrig kan komma att betyda något. någon du aldrig följt hem, någon du aldrig legat i samma säng som, lutat dig fram mot, viskat "du är fin" i örat på och sedan kysst i pannan. någon du aldrig yttrat orden "vad skulle du säga om jag sa att jag gillade dig?" till. en namnlös. en ansiktslös. någon som aldrig kan komma att betyda något, men det är hennes läppar du väljer. grejen är att jag inte vill ha dig längre och jag vill inte att du ska vilja ha mig, men ändå driver ditt namn i facebooks högra hörn mig till vansinne. jag bläddrar ner, men det hjälper inte. vi har tillräckligt många gemensamma vänner för att ditt namn och nya grattis konsekvent hamnar i min synvinkel. jag blir galen och jag vill ju inte ens ha dig. inte längre.