häromdagen hoppade jag av bussen och jag gick bakom en äldre man i grått hår, kostym, glasögon, en resväska och en sliten portfölj. dessutom höll han i en plastkasse där en papperslapp med orden "för defekt för att returneras" var påklistrad. på resväskan satt en adresslapp med hans namn betitlat "dr". han svängde in till huset längst ner på gatan. som ett tecken på att där faktiskt bor någon, trots att man ganska snart efter historian fick höra att egentligen var det ju bara en doktor från göteborg som hade det som sommarhus och bara var där ibland, därav såg man honom sällan. myten bröts och man behövde inte längre skynda sig förbi huset och kasta förskrämda blickar mot den rasade fasaden (som nu för övrigt håller på att restaureras). det är bara en helt vanlig man som bor där, en äldre man med kostym och portfölj. jag bor längre upp på gatan, så när han gått in till sitt fortsätter jag uppåt och jag passerar några barn som har stoppat upp sin lek på gatan. de stirrar mot huset, grevens hus, med gapande munnar. det verkar som om historien fortfarande lever kvar. det är av någon anledning en tröstande tanke.