oh this town

 
 med ganska kort förvarning lämnade jag göteborg för några veckor och befinner mig nu i hemstaden jönköping. anledningen kallas för praktik. jag sitter sju våningar upp med utsikt över nästan en hel sjö. kruxet är att jag tar hissen upp alla dessa våningar, domedagshissen som är gjord av glas och därmed visar precis hur långt ner det skulle vara vid ett fall. så jag kniper ihop ögonen, spärrar ut näsborrarna och trycker in mig i ett av de hörn som inte är glasbeklädda samtidigt som jag försöker andas i takt. jag vet inte ens vart denna hissrädsla kom ifrån. plötsligt var den bara där.
 
 
kliver man in på kontoret möts man av ett biljardbord. min handledare undrade om jag spelade biljard. nej, sa jag. då kan du ju lära dig, sa han. mest har jag bara suttit på kontoret och på luncherna diskuterar jag svensk indiemusik med en art director och en kopp kaffe i handen. någon biljard har jag inte vågar mig på. till och från hör jag ett klonk från biljardbordets håll. oftast är det webbutvecklarna. idag var det vd:n och en potentiell kund. jag fnissade. klonk.
 
 
det är konstigt, det där. det är ju egentligen min hemstad men nu står jag på en plats där jag aldrig stått förut, hinner jag tänka innan jag knäpper bilden och mamma hämtar mig när praktiken är slut. som på den gamla goda tiden, den som varken är särskilt gammal eller var särskilt god. att åka fram och tillbaka från stan med sina föräldrar. att gå nerför den där nästan enda gatan med affärer. det är ju egentligen ganska fint, hinner jag tänka innan jag knäpper bilden, men när jag går nerför den där nästan enda gatan med affärer krossar jag ändå fingrarna för att jag inte ska råka springa på någon gammal vän från gymnasiet.
 
 
bra är det ju att katten finns här. knaskatten. knäppkatten. när jag kliver innanför dörren till barndomshuset är hon bland det första jag letar efter och hon hittas nästan alltid på ryggstödet på en soffa. det är ju den självklara platsen. molly, hälsar jag. hon tittar upp och jamar tyst. jag klappar henne en kort stund innan jag går igen. hon verkade trött. jag slår mig ner i en annan soffa, i ett annat rum och börjar bläddra igenom en tv med fler alternativ än ettan, tvåan, fyran och sexan och inser att jag inte alls har någon koll på dagens tv-utbud. jag vet inte vilken av alla amerikanska dramaserier som börjar i tid till att tonåringarna kommer hem från skolan eller vilken talkshow som går runt lunch. jag funderar på att stänga av tv:n när jag märker att jag har någonting i knät. en spinnande molly. plötsligt var hon bara där.

Kommentarer
hej säger jasmin

känns så himla konstigt att läsa hur någon annans liv ser ut. kommer aldrig kunna förstå känslan av att sluta gymnasiet och flytta till en ny stad. nu är det ett och ett halvt år kvar tills jag är i den situationen och det skrämmer verkligen vettet ur mig.

2013-11-09 @ 18:01:00
URL: http://childhoodlight.blogspot.com

det är inte så svårt:

namn tack
bli inte bortglömd

mejl

blogg?

text

Trackback
RSS 2.0