saknaden
men jag ser dig ju i alla fall när jag sover.
passenger, cork
såg passenger i cork i fredags, mysig människa det där. mindre mysiga var de skrikande irländska flickorna som stod bredvid mig och övade falsett rakt i mitt öra. det är nåt visst med hur irländska tjejer pratar på något vis, ofta rätt nasalt och med ett högt tonfall. en liten del i mig ville råka armbåga dem i ansiktet, innan jag kom på ihåg mig själv när jag var fjorton år och gick på kent-konserter. då stod jag visserligen mycket längre fram än nu, så det känns ju mer okej. även mindre kul var ljuset, svårt att få bra bilder, plus att jag ser att blogg.se återigen totalförstör upplösning och färger. bilderna är finare på min dator, jag lovar.
han spelade ganska mycket osläppt material (<-klicka), så det var ju förbannat trevligt. och han hade mysigt mellansnack, så i det stora hela var konserten riktigt bra.
westport, connemara och kylemore abbey
okej? okej.
så länge jag kan minnas ville jag vara som dem. ni vet. de där andra. de som verkade vara sådär lyckliga och otrasiga hela tiden. de där som alltid skrattade på bild och kunde saker. som var bra på saker. de som hade vänskapskretsen som verkade oförstörbar och som dansade obrytt mitt i gator.
de där som inte stod och petade på spegelbilden och undrade "du. du. varför tycker ingen om dig? varför är du så dum och otillräcklig hela tiden?". de som inte stirrade ut på ingenting och i nästa sekund läsa artiklar om mentalsjukdomar och tänka att men det där stämmer ju in på mig. de vackra. de karismatiska. de perfekta.
så jag försökte. letade efter någon annan än jag. jag kunde inte riktigt hitta någonting men jag fortsatte med en molande svärta någonstans där inne tills allt det svarta vällde ut. elin, var lite glad. elin, var inte så bitter. elin, varifrån kommer din cynism?
skratt jag hörde var alltid riktade åt mig, innan någonting väste att varför skulle de ens lägga tid på att skratta åt dig? jag kan inte räkna antalet gånger tanken om jag bara vore någon annan än jag så hade allting varit bra har upprepats i mitt huvud. om jag bara vore som de där andra.
jag tänkte aldrig lite längre. jag undrade aldrig om de verkligen finns. de där som alltid skrattar och aldrig går sönder. om det verkligen fanns någon vars spegelbild alltid var glad. om det verkligen fanns någon som hade hela livet glasklart utmålat. jag undrade aldrig.
jag tvivlar på att de finns, de där jag ville vara. och om de finns så vill jag inte bli som dem.
jag vill bara vara som mig.
och det är okej att känna.
det är okej att vara trasig ibland.
och det är okej att skratta
det är okej att bara behöva börja om.
och det är okej att bara vara jag.
venedig.
sista dagen i budapest.
vi spenderade vår sista heldag i budapest med att bada i ett sånt thermal bath som de har en massa av där- 38 grader i vattnet, nollgradigt i luften. det var rätt härligt. de hade en pool inomhus också som var 20 grader varm, alltså ungefär så varmt vattnet är när en anser att det är tillräckligt varmt för att bada på sommaren hemma i sverige. huvaligen vad kall den 20-graderspoolen kändes.
sen lyxade vi till det lite med 3-rättersmiddag. förrätt: toast och coleslaw.
huvudrätt: nån mango-kyckling-gryta med ris. gott. riven färsk ingefära på, inte helt fel.
efterrätt: en rätt så himmelsk brownie.
fast vänta nu, sa jag "lyxa till"? hela kalaset kostade ju bara 35 svenska kronor.
när vi gick ut från restaurangen hade det börjat snöa så mycket att det lagt sig. kan tillägga att om det finns en väsentlig skillnad mellan en svensk och en texasbo så är det tonlägget i meningen "oh my god, it's snowing". texasbor blir nämligen fantastiskt exalterade.
man får vara lite nöjd över självporträtt, va?
irland bjuder på fint väder. sol och blå himmel, vem kunde tro att det fanns här också? den kalla blåsten är visserligen kvar, men det är fint ändå. sådär solglasögonväder och lockande att ta av sig jackan och bara sätta sig på en gräsplätt någonstans. åh vad jag tycker om att vara här på irland.
mera budapest!
där var jag.
budapest by night
så kan ni ju ignorera den fula papperskorgen jag nyss såg var med på bild.
på väg ut.
en till ruinpub, instant hette den! de hade flygande kaniner i taket.
och en människo-uggla med mustasch och tophat på väggen.
kanineer.
ett annat ställe som hette most! där man kunde köpa whiskey för sisådär 25 svenska kronor.
skål, säger adriana (ja, på svenska faktiskt. har lärt henne det)
och godnatt!
budapest.
den här veckan har vi påsklov, och i och med att jag mest hänger med amerikaner här så betydde det att om jag inte följde med dem på deras upptäck-exotiska-europa-färd så hade jag fått stanna hemma relativt ensam i mitt rum. så jag följde med, delvis. i budapest hade de påskmarknad (titta vad fina lamporna är förresten. såna borde man kunna göra själv, va?)
budapest var en fin stad.
som sagt.
hej. jag är nog inte så trött som jag ser ut.
söt bil tyckte vi. uppenbarligen en plastbil som alla körde under kommunist-tiden, sa vår guide.
mer marknad.
trodde att det här bara var choklad först, sen läste jag att det var marsipan. blev lite ledsen, för choklad är rätt rejält mycket bättre än marsipan tycker jag. marsipan är ju knappt ens gott alls. kanske på tårta ibland, i lagom mängd.
sen gick vi till en av ruinpubarna som budapest är ganska känt för. den här hette szimpla och är tydligen rankad tredje bästa pub i europa. eller om det var världen. vet inte vem som står för rankningen dock, men det var riktigt mysigt.
hej igen.
adriana, som var mitt resesällskap till budapest. julia och sinéad mötte vi upp i venedig senare. de är i rom nu, men jag var ju nyss där (och är lite rädd för att inte kunna gå samma gator och se samma saker utan att minnas för mycket) och så kommer min familj och hälsar på, så jag åkte inte dit.
det var saker skrivna överrallt i trappuppgångarna inne på szimpla (det var liksom en pub i ett lägenhetskomplex. man gick in i en hall som ledde till en innerträdgård med ett "tak" av stålnät, färgglada lampor och växter, och sen kunde man gå upp i trapporna till olika rum med andra barer eller teman. fint!)
de var ganska glada i vägskyltar också. och öl för mindre än 10 kronor. fint ska det va.
St Patricks Day
i söndags var det ju st patricks day, då var jag i dublin och var otroligt diskret klädd i grönt. diskret om man jämför med alla gröna hattar, diadem med dinglande klöver och gröna trikåer överallt. de här var ju lite värre till exempel:
Villagers at Dolan's Warehouse
så sjukt bra konsert. fick ju till och med gåshud. fun fact: jag kom till spelstället aaaaaningen tidigt (nån timme sådär) och funderade på att gå och prata med de som satt bredvid mig, men kände mig för feg. tur var väl det, för hade tänkt inleda med att fråga om de också var här för att se bandet. de var bandet. eller, två femtedelar av det i alla fall. där får man för att man bara vet vem frontmannen är.
såhär lät det förresten! fantastiskt.
resultatet av en uttråkad elin.
ja inte vet jag. saknar att prata svenska ibland, då blev det såhär. om det var en jättekonstig eller en lite småskojig idé är jag inte helt säker på än.
resultatet av "nej men nu orkar jag inte plugga mera marknadsföring"
you can't just make me different and then leave.
i fredags sträckläste jag ut en bok för första gången på väldigt länge och undrade sedan varför tusan jag inte läst den där boken tidigare. looking for alaska av john green. om ni inte har läst den tycker jag banne mig att det borde ni göra. formuleringarna är för det mesta ganska fantastiska och karaktärerna är inte så dumma de heller. så ja. läs den.
saker som är fint.
saker som är fint
patrick wolfs kusins brev till sverige efter herr wolfs spelning i göteborg
tv-serien the hour. ben whishaw och brittisk journalistik på 50-talet. det enda som är fel är att det nog inte blir en tredje säsong.
saker som är mindre fint:
igår kallade en kille mig för dyke och bitch av den enkla andledningen att jag inte ville prata med hans kompis. jag kom ut från puben och killen säger den klassiska "have you met..."-repliken, varvid jag enkelt svarar nej och vänder mig om. efter det hör jag killen säga till sina vänner "what a dyke, that fucking bitch!", så självklart så vänder jag mig om igen och frågar om det verkligen var det han sa. han svarar ja och får därmed en drink i ansiktet.
ursäkta att jag är så dålig på att blogga nuförtiden. mycket som händer överallt och den här veckan är dessutom charity week, vilket betyder att det är massa aktiviteter och konserter på campus till förmån för välgörenhet. kameran får stanna hemma på grund av irländsk ölkultur (dvs att tar jag med den är chansen stor att det får rätt mycket öl på sig). sen läser jag fem kurser här och en på distans hemma i sverige så min tid försvinner rätt fort! vill ni veta eller se nåt särskilt så säg till eller fråga vetja.
