så länge jag kan minnas ville jag vara som dem. ni vet. de där andra. de som verkade vara sådär lyckliga och otrasiga hela tiden. de där som alltid skrattade på bild och kunde saker. som var bra på saker. de som hade vänskapskretsen som verkade oförstörbar och som dansade obrytt mitt i gator.

de där som inte stod och petade på spegelbilden och undrade "du. du. varför tycker ingen om dig? varför är du så dum och otillräcklig hela tiden?". de som inte stirrade ut på ingenting och i nästa sekund läsa artiklar om mentalsjukdomar och tänka att men det där stämmer ju in på mig. de vackra. de karismatiska. de perfekta.

så jag försökte. letade efter någon annan än jag. jag kunde inte riktigt hitta någonting men jag fortsatte med en molande svärta någonstans där inne tills allt det svarta vällde ut. elin, var lite glad. elin, var inte så bitter. elin, varifrån kommer din cynism?

skratt jag hörde var alltid riktade åt mig, innan någonting väste att varför skulle de ens lägga tid på att skratta åt dig? jag kan inte räkna antalet gånger tanken om jag bara vore någon annan än jag så hade allting varit bra har upprepats i mitt huvud. om jag bara vore som de där andra.