jag är för självkritisk, säger jag.

förstår du hur ironiskt det där uttalandet var, blir tillbakakommentaren.

ja.

för självkritisk.

det var väl därför jag helt plötsligt kände behovet av att vara någon helt annanstans än där jag var, trots att jag var på det bästa stället jag numera vet. det är väl därför jag känner att jag inte förtjänar det här, det fina. du menar på att jag inte behöver oroa mig, att jag måste släppa den där kontrollen jag försöker upphålla. du undrar varför jag gömmer mig. jag kan inte förklara. jag kan överhuvudtaget inte prata. jag bara är där och försöker hindra mig själv från att börja skaka.

andas då. andas då. andas då.

jag ber om ursäkt så många gånger att jag vill be om ursäkt för alla gånger jag yttrat ordet förlåt. du säger ingenting, du bara håller om mig och andas i min nacke. jag gör en ansats att resa mig, att fly, men du håller bara hårdare. du upprepar att jag inte behöver gömma mig. jag är som ett isberg, menar du. jag visar bara delar. men jag behöver inte gömma mig. inte för dig.

jag glömmer bort att andas igen och när jag slutligen märker det känns de djupa andetagen så otroligt befriande, men jag slutar inte att klandra mig själv. jag tänker att jag är en idiot som är såhär. jag tänker att du borde ha någon bättre och finare. någon som duger. någon som är det som jag inte är. jag tänker att jag är en idiot och jag kan inte hjälpa att jag gör det. det kommer automatiskt. jag har ju aldrig dugit för någonting i hela mitt liv. jag har aldrig varit bra nog. varför skulle jag vara bra nog för en annan människa?

andas då.

eller gör inte det, det låter så konstigt, med de där andetagen.

jag är för självkritisk.