om chanser som aldrig tas (och det är ju inte ens säkert att det är en chans)

& jag önskar litegrann ibland ibland ibland att jag också kunde ha det självförtroendet. att kunna vara den som vågar. att inte bara betrakta på avstånd, att faktiskt vara den som möter den där blicken som i princip gör en knäsvag utan att tänka de där tankarna som bara förminskar en själv. att kunna ha självförtroendet till att inte ständigt tänka jag duger ändå inte och det finns så många bättre, det är inte ens någon idé utan för en gångs skull ta chansen och bara våga för det värsta man kan göra är att misslyckas. men det är ju precis det jag är rädd för, misslyckandet.

 

jag vet ju hur ont det gör.


Kommentarer

det är inte så svårt:

namn tack
bli inte bortglömd

mejl

blogg?

text

Trackback
RSS 2.0