jag har skrivit ett väldigt långt sms. jag har memorerat ditt nummer, jag skriver in det. det enda jag egentligen behöver göra nu är att klicka på "sänd". sen skulle allt det jag skrivit skickas till dig. allt det jag skrivit om att det var länge sedan vi sågs. det jag skrivit om att jag gärna vill träffa dig, göra någonting. att du är det vackraste jag sett. att jag saknar dig. att jag saknar de där kommentarerna du alltid gav mig som jag brukade hata och älska på samma gång för att de gjorde mig knäsvag men fick mig att tänka på att det inte kunde vara vi. att jag gått förbi ditt hus, sett hur det lyser, men inte vågat knacka på. allt det jag skrivit om att jag saknar dig så groteskt mycket, jag vill träffa dig igen. men jag tänker, kanske romantiserar jag alltihop. kanske är det överhuvud taget inte så jag kommer ihåg. kanske förstorar jag allt det fina, trycker undan allt som inte var som jag ville. och jag vet att jag bara behöver klicka på sänd, att jag bara en knapptryckning ifrån att dig. jag klickar aldrig på sänd, jag klickar på c, tillbaka, ångra, skicka inte. av rädsla för att du inte svarar, kanske upplevde du det inte alls som jag gjorde. för många kanske, för många om.
och om du bara visste.