vi börjar om.

hej vänner,
 
waste of paint känns längre och längre bort. jag glömmer bort att logga in flera dagar i rad. waste of paint känns inte längre som jag. dagarna springer iväg utan mig. kameran ligger stilla längst uppe på en hylla.
 
det vill jag inte. jag vill ha, och tror jag behöver, en plats där jag kan skriva och publicera saker. jag vill fortsätta med det. däremot tänkte jag nog att jag gör det på en annan plats. det finns för mycket här.
 
ohfridays.blogg.se får bli den nya jag. jag tänkte kontakta bloglovin så att ni som följer mig där kan följa med. annars kan ni bara klicka här.
 

anledningar.

• för att snusmumriken var vårat första samtalsämne.
• för att han har en smilgrop i ena kinden.
• för att han kupar hela sin hand över min när vi är ute och går och han tror att jag fryser.
• för att "du vet att jag är kemiskt beroende av dig" är ett av hans sätt att säga att han tycker om mig.
• för att han smsar bara någon minut efter att han hoppat på tåget till uppsala igen.
 
och nu är det säkert minst tre veckor kvar innan vi kan ses igen.
 

och alla går klädda i svart.

kärleken.
desperationen.
hopplösheten.
tragiken i att den absolut sista beröringen är fingertoppar mot lackerat trä.
tragiken i det mest sorgesamma ansiktsuttryck jag sett hos den person jag alltid uppfattat har lätt till skratt.
 
min morbror, världens starkaste man.
min morbror, med glimten i ögat och guldtanden.
min morbror, utan henne.
 
på mottagningen efteråt är det mesta tyst sånär på klirrande bestick som möter tallrikar.
kling kling kling och en harklande hals och minnesbrev som läses upp.
 
"till cancerfonden har en gåva getts..."
"till cancerfonden har en gåva getts..."
och den sista.
"till cancerfonden har en gåva getts..."
 
jag blundar.
 
"men min lästes inte upp!" deklarerar någon.
"inte min heller!" säger någon annan.
"inte min heller!"
"inte min heller!"
 
det viktigaste med en gåva är väl att den ges, inte att alla vet om det, tänker jag.
bannlys bekräftelsebehov på begravning.
 
"är det okej om vi tar de kvarvarande tårtorna? det är ju födelsedagsfirande på söndag."
och morbror, världens starkaste man som alltid hade glimten i ögat, viftar obrytt med ena handen. 
"jaha, vad bra, då slipper vi baka egna. tack, ja då går vi nu."
 
respektlösheten.
tragiken.
 
men så slinter min egen tunga och ordet de kommer ut när det numera ska vara ett pronomen i singular. jag biter till tills det blöder. och på väggen sitter bröllopsfoton och ansikten som ler. det var inte så länge sen, men det är borta nu.
 
hopplösheten.
desperationen.
kärleken.

en egengjord runda tribond.

fråga: vad har elin gemensamt med de här personerna?
 
svar: födelsedagen tolfte november.
 
(egentligen charles manson också, men det är ju inte lika trevligt)

oh this town

 
 med ganska kort förvarning lämnade jag göteborg för några veckor och befinner mig nu i hemstaden jönköping. anledningen kallas för praktik. jag sitter sju våningar upp med utsikt över nästan en hel sjö. kruxet är att jag tar hissen upp alla dessa våningar, domedagshissen som är gjord av glas och därmed visar precis hur långt ner det skulle vara vid ett fall. så jag kniper ihop ögonen, spärrar ut näsborrarna och trycker in mig i ett av de hörn som inte är glasbeklädda samtidigt som jag försöker andas i takt. jag vet inte ens vart denna hissrädsla kom ifrån. plötsligt var den bara där.
 
 
kliver man in på kontoret möts man av ett biljardbord. min handledare undrade om jag spelade biljard. nej, sa jag. då kan du ju lära dig, sa han. mest har jag bara suttit på kontoret och på luncherna diskuterar jag svensk indiemusik med en art director och en kopp kaffe i handen. någon biljard har jag inte vågar mig på. till och från hör jag ett klonk från biljardbordets håll. oftast är det webbutvecklarna. idag var det vd:n och en potentiell kund. jag fnissade. klonk.
 
 
det är konstigt, det där. det är ju egentligen min hemstad men nu står jag på en plats där jag aldrig stått förut, hinner jag tänka innan jag knäpper bilden och mamma hämtar mig när praktiken är slut. som på den gamla goda tiden, den som varken är särskilt gammal eller var särskilt god. att åka fram och tillbaka från stan med sina föräldrar. att gå nerför den där nästan enda gatan med affärer. det är ju egentligen ganska fint, hinner jag tänka innan jag knäpper bilden, men när jag går nerför den där nästan enda gatan med affärer krossar jag ändå fingrarna för att jag inte ska råka springa på någon gammal vän från gymnasiet.
 
 
bra är det ju att katten finns här. knaskatten. knäppkatten. när jag kliver innanför dörren till barndomshuset är hon bland det första jag letar efter och hon hittas nästan alltid på ryggstödet på en soffa. det är ju den självklara platsen. molly, hälsar jag. hon tittar upp och jamar tyst. jag klappar henne en kort stund innan jag går igen. hon verkade trött. jag slår mig ner i en annan soffa, i ett annat rum och börjar bläddra igenom en tv med fler alternativ än ettan, tvåan, fyran och sexan och inser att jag inte alls har någon koll på dagens tv-utbud. jag vet inte vilken av alla amerikanska dramaserier som börjar i tid till att tonåringarna kommer hem från skolan eller vilken talkshow som går runt lunch. jag funderar på att stänga av tv:n när jag märker att jag har någonting i knät. en spinnande molly. plötsligt var hon bara där.

/feminist rant

Igår reagerade jag på en post jag såg på facebook, där en av de jag är vän med där hade kommenterat. Posten var en länk till ett blogginägg som tog upp och ifrågasatte skillnaderna mellan halloween-kostymer för kvinnor och män. Det var inte det som gjorde att jag reagerade. Det var min Facebook-väns kommentarer. Jag kunde inte kommentera inlägget, så jag skickade ett meddelande med mitt svar till tjejen som lagt upp det, varpå hon lade till mig så att jag kunde kommentera.

I en av sina kommentarer skrev han bland annat att han var trött på att "mannen framställdes som boven i varenda drama", att sådana kläder för kvinnor marknadsförs för att kvinnorna köper det, för att män gillar det. Det är ju roligare för en man att titta på en lättklädd kvinna. Han undrade också om det var mannens fel. Han attraheras ju såklart mer av en lättklädd kvinna, och vice versa. Och istället för att klaga på normen kan man ta och göra något åt den. Och det är så synd om alla män och han är så trött på att bli överkörd och få höra hur ALLT är mannens och patriarkatets fel. Jag svarade. När jag vaknade idag hade han tagit bort alla sina kommentarer. Jag tänkte att jag publicerar mina här. Det kommer bli rätt långt, så jag förstår om ni inte orkar läsa, och det skiljer sig en del från det jag brukar publicera.

1. Nu kommer jag kanske inte lite sent i konversationen, men jag tänkte svara lite på **** kommentarer. Jag blev rätt arg och undrar precis som [hon som publicerade länken] ifall han ens har läst inlägget. Alltid kommer det upp sådana kommentarer när normer eller sexism ifrågasätts. ”Men det finns ju åt andra hållet också! Det är synd om män OCKSÅ!”.

****skriver i sin andra kommentar om ”bilden du målade upp av mannen som boven i vartenda drama”. Jag har läst inlägget tre gånger nu, och jag förstår inte vad han menar. Jag kan inte hitta en enda punkt eller mening där [hon som publicerade] skyller på mannen. Inte ens i stycket som är skrivet i versaler. ”Det finns fortfarande _människor_ som vrålar ut…”. Var hittar han denna bild av män som skurkar?

För det andra blir det fel i hans andra stycke också. Ja, lättklädda dräkter marknadsförs till kvinnor. Och på 50-talet marknadsfördes saker mot kvinnor såhär: http://www.buzzfeed.com/.../sexism-in-30-vintage-ads-1opu (kvinnor är för dumma för att öppna en ketchupflaska, kvinnor är till för att tvätta, det är okej att misshandla sin fru, ser kvinnan inte ung/snygg ut är det hennes fel om mannen är otrogen, och min personliga favorit: är man fortfarande oskuld om man använder tamponger?). Att någonting marknadsförs på ett speciellt vis betyder inte att det är rätt. Och nej, det är inte 50-tal längre, men de normer som stod bakom vad som marknadsfördes då lade grund för de normer vi har idag. Tänk också på mediebevakningen av vilken gala som helst. Oscarsgalan, till exempel. Det räcker att bara läsa rubrikerna om dessa galor för att märka något som är fel. Män får nämligen artiklar skrivna om sig på grund av deras bedrifter och deras talang. Kvinnorna får istället ett bildspel tillägnat bäst och sämst klädda. För enligt samhället är kvinnan bara värd sitt utseende.

”Varför köper de det? För att män gillar det” Oj. Menar han nu att kvinnor bara borde känna ett värde när de får bekräftelse av en man? Eller att alla kvinnor är ute efter att bli objektifierade på grund av sin klädsel eller utseende? Det känns ju inte som ett särskilt genomtänkt påstående. Sen kan vi ju också fråga oss vad som i så fall orsakar det påstådda sökandet efter bekräftelse. Tja, jag skulle nog säga sociala normer som ett alternativ. Kvinnor måste ju vara snygga, annars hittar vi aldrig en man som vill försörja oss. Vi har ju lärt oss sen barnsben att det är utseendet vi döms efter. (Småpojkar är duktiga och starka, medan småflickor är söta och gulliga). Dessutom vill jag nog också säga att påståendet om att kvinnor gärna ser Channing Tatum i bar överkropp på en Halloweenfest inte riktigt stämmer det heller. Inte för min del i alla fall, jag hade blivit mäkta mer imponerad av en detaljerad kostym med tanke bakom. Inte någon som dragit på sig skinnkalsonger för att kunna visa sina magrutor. Men det är ju hans val.

Vad jag reagerade på mest var kanske i tredje stycket, att mannen attraheras mer av en lättklädd kvinna. ”Är det då mannens fel?”. Nej, men mannen får väl lära sig att kontrollera sig själv och att nakenhet och hud inte är något ovanligt eller exceptionellt. **** borde lära sig att det finns mer i världen som betyder någonting än attraktionen mellan två personer av olika kön, då det är det enda argument han tar upp. Förslagsvis borde han slå upp ”heteronormativitet”. Återigen tar han upp hur det är KVINNOR som väljer att ta på sig dessa kläder, så det är deras fel. Han borde också slå upp ”våldtäktskultur”. Den enda anledningen han kan komma på att kvinnor tar på sig dessa sorters maskeradkläder är för att attrahera män. Jag skulle vilja inflika att han också borde lära sig att inte allt kvinnor gör är för mannens skull. Tro det eller ej, men kvinnor gör ibland saker för att det får dem själva att må bra. Det kan exempelvis vara att klä sig i någonting som gör att de känner sig sexiga eller snygga. Helt för deras egen skull. Lustigt va?

I hans sista stycke poängterar han hur det inte ”BARA är mannens fel”, vilket jag som tidigare nämnt inte heller kan se att [hon som publicerade] har påstått. Och det påpekas väldigt ofta vad kvinnor själva kan göra, men jag antar att han kanske hänger i lite fel forum för att se det. Något annat som irriterar mig något bedrövligt är hur TRÖTT han är på att bli ÖVERKÖRD och höra hur ALLT är mannens fel. Tja, jag undrar hur trött en kan bli på att få mindre lön för samma arbete, eller få höra att en bara ska ”ta det, för det är så det är” när en blir slagen på rumpan i skolan, på arbetsplatsen eller på krogen. Jag undrar hur trött en blir över att ständigt se reklam som syftar till att kvinnan inte duger som hon är, att hon måste ändra på sig för att tillfredsställa. Att höra män prata om hur kvinnor är slampor som legat med si och så många när de senare säger att de legat med dubbla antalet själv. Jag undrar hur trött en kan bli av att gång på gång läsa hur det var tjejens eller kvinnans fel att hon blev våldtagen, att hon var för full eller hade på sig för lite kläder (OBS: detta från både män och kvinnor. Jag vill ju inte peka ut de stackars männen). Jag undrar hur trött en kan bli av att välja att inte gå ut i sin favoritkjol sent på kvällen för kanske är den liiite för kort (och vem vet vad som händer). Hur trött en kan bli av att se hur en man i baren tittar på en, för att sedan vända sig till ens pojkvän och fråga ”Är det där din flickvän?” för som kvinna blir en inte respekterad i sig själv, utan det krävs en man att respektera. Att bli kallad för ”hora” eller få höra”vadå, är du lesbisk?” (som om det vore något fel med det) när en säger nej till ett raggningsförsök. Jag undrar hur trött en kan bli när en tänker på hur männen på ens förra jobb alltid kom och skulle hjälpa en att lyfta stora paket, att en fick höra ”Oj, den var ju faktiskt rätt tung” när en faktiskt bad om hjälp för en gångs skull eller att aldrig bli lyssnad på av sina kollegor för att en inte är en man. Jag undrar hur trött en blir av att gång på gång på gång bli utsatt för sexism för att en inte föddes med en penis. Eller vänta nu, jag behöver ju inte undra. Jag vet ju precis.

Han tyckte att jag missförstått och läst in en massa som inte var där. Han började också leka tvärtom-leken, och lade upp punkter om hur det skulle se ut om männen "gjorde likadant som feministerna". Bland annat punkt nummer fem; "Varför tjänar kvinnor mindre så att det blir mer lönsamt för dem att vara hemma med barnen? Det har gett min fru jättebra kontakt med min son, men jag känner honom knappt och bara jobbar".Dessutom var kostymerna för kvinnor säkert hittade i en sexshop, så argument invalid. DET FINNS JU TVÅ SIDOR. SER DU DET? SER DU HUR KORKAT DET ÄR?

2. ****, enklare svar på frågeställningarna du tog upp: 1. Det behöver män inte. Ganska många män har skägg. Plus: det är rätt trendigt just nu. Jämför med kvinnan som fick skit p.g.a. hårig armhåla i tv. 2. Det behöver män inte. Det är också en social norm. 3. Feminister slåss för lika rättigheter, så antagligen för att män redan har dem. Dumt att slåss för nåt en redan har. Dessutom så gör feminister det ibland. Ex. mannens rätt till mer föräldraledighet. 4. Vem tusan sa att det inte var acceptabelt? Klä ut dig till vad du vill, så länge du trivs i det. 5. Det där kan ha varit det dummaste jag någonsin läst.

Plus att kvinnornas maskeraddräkter antagligen inte alls är från någon sexshop. Varit inne på Buttericks någon gång? Vanlig skämt/maskeradaffär. Typ hälften av alla dräkter för kvinnor börjar med "Sexig." Och en sexshop som tycker att Nemo, en banan eller Scooby-Doo borde hetta till det i sovrummet borde nog fundera på att lägga ner, eller i alla fall omvärdera sina prioriteringar.

Nu förstod vi ju varandra, tyckte han. Det är ju jättedumt alltihop. Och för att få män att engagera sig måste man ju ha med relevanta exempel, inte såna som hotar mannen. Typ maskeradutklädnader. Återigen tog han upp hur jag läst in saker som inte var där

3. Jag har tagit direkta citat ur din kommentar och belyst vissa saker med egna exempel. Du lade in rätt mycket värderingar från kvinnans sida, en sida jag antar att du inte har mycket insikt i. Dessutom anser jag att du nedvärderade både män och kvinnor genom att dels säga det som en självklarhet att män blir attraherade av lättklädda kvinnor (vilket inte nödvändigtvis är sant) och att kvinnor klär sig på ett visst sätt för att män tycker om det. Det står där, i din kommentar. Direkta citat. Kan återigen ställa frågan var i [hennes] text du läste att hon skyller allt på mannen.

Det gäller att försöka se bakom vissa saker, att försöka se varför vissa grejer produceras och marknadsförs som de gör, istället för att nöja sig med att de gör det. Exemplet med maskeraddräkter är ett utmärkt exempel, för det syns så otroligt tydligt.

Jag vet att det finns två sidor. Det finns alltid minst två sidor. Som jag skrev i en ovanstående kommentar så behöver inte det faktum att man pratar om eller belyser det ena betyda att en struntar totalt i det andra. Men när det gäller män som gråter över att feminismen "lämnar dem ute" kanske de borde tänka på att kvinnor faktiskt under en längre tid har varit förtryckta och till stor del fortfarande är det. De frågorna behövs tas upp, för det borde inte ens vara frågor. Det borde inte krävas något större engagemang, snarare sunt förnuft.

Här kom det också in en kommentar från en annan person som ifrågasatte min Facebook-vän. Ungefär "vadå engagera män med relevanta exempel? Så för att kampen emot ett jämlikt samhälle där alla lever under samma förutsättningar är något som män har rätten att kompromissa om? Typ: vi är för jämställdhet om det sker på våra villkor? Det låter ju som patriarkatet i ett nötskal."

**** menade också att jag överreagerade och att han skrev generellt, att man inte kan skriva "de flesta män attraheras av kvinnor, förutom om de är bögar, eller gillar vackra utsmyckade kläder mer än bar hud, eller ogillade människor som visar för mycket bar hud.." för att det skulle bli tradigt. Han anklagade mig också för personangrepp, varpå jag blev lite chockad. I nästa mening sa han att det är tydligt att jag inte tänker tillräckligt långt, för jag förstår uppenbarligen inte hans kommentarer. Ironin.


4- "De flesta män" hade räckt, så hade den saken varit ur vägen. Angående att du menar att jag använder mig av personangrepp undrar jag vilken definition du har av det ordet. Jag har inte på något sätt skrivit något negativt om dig som person eller din personlighet, snarare har jag ifrågasatt dina argument och formuleringar. Läser du igenom kommentarerna igen ser du nog att den enda som använt ord såsom "korkat" eller anklagar någon för att inte har tänkt tillräckligt långt är du. Jag har läst dina kommentarer precis som de står och är publicerade och använt mig av direkta citat från det du har skrivit. Det handlar inte om att jag missförstår eller inte tänkt tillräckligt långt, jag ifrågasätter dina formuleringar och val av ord. Samt försöker belysa ämnet ur ett större perspektiv - det var väl ett större perspektiv och viktigare problem du ville ha? Och återigen, att en pratar om ett problem betyder inte att en struntar i ett annat. På samma sätt betyder det inte att en struntar i de "större och relevantare" problemen för att en väljer att ifrågasätta ett "mindre". Men ska man komma nånstans gäller det att ifrågasätta så mycket som möjligt. Även de till synes mindre problemen. Det är ju, dessvärre, ett stort steg att ta att försöka få bort alla på en gång.

Nu började jag låta riktigt vettig, tyckte han. Och han tog tillbaka det där om personangreppet, han menade att jag påstått att han inte kunde sätta sig in i en kvinnas perspektiv (?!?!?). Men jag missförstår. Han är ju för feminism, men feminister använder sig av dåliga exempel som inte engagerar männen utan får dem att bli arga. Vinklade motiv. Yada yada. Maskeradutklädnader är en absurd fråga som inte är värd att ta upp. Ni överdriver. Han förklarar ju bara hur vissa män tänker om feminism!

5. Men gud vad trevligt att du tycker att jag börjar låta vettig. Förstärkte och poängterade ju i och för sig bara det jag skrivit tidigare. Anledningen till att jag sa att du inte ser så mycket av våran sida är att vi är kvinnor. Du är man (eller, jag antar att du definierar dig som det). Därav drog jag slutsatsen att du inte kan se saker från en kvinnas perspektiv. Du är ju nämligen inte en.

Jag har inte påstått att du förespråkar sexism. Vad jag reagerar på är att du inte anser att det här ämnet är tillräckligt viktigt att ta upp, trots att det är sånt uppenbart exempel. Du kan ju ta ditt eget råd att försöka lyssna. Sådana här lättklädda maskeradutklädnader är ju mer än bara just det och grundar sig i samhällets normer om hur kvinnor ska se ut och vara i förhållande till män. Det är värt att ta upp och diskutera. Även små steg är ju steg framåt, mot den jämställdhet du säger att du vill ha.

Han slutade svara, och när jag loggade in när jag vaknat idag hade han tagit bort sina kommentarer, jag hade dock hela konversationen öppen sen igår, ouppdaterad, så allt låg kvar. Nåväl. Jag blev lite arg bara. Har ni läst igenom allt förtjänar ni en medalj. För övrigt min första långa diskussion på Facebook. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra.

/end feminist rant.

osammanhängande texter är det enda jag kan få till.

klick klick, säger det. någon i rummet sitter och pillar av nagellack. det låter obehagligt och ljudet skickar rysningar längs min ryggrad. jag säger ingenting. jag tittar ut genom fönstret istället. höst är ganska fint ändå. så mycket färg.

fast himlen gråter.

jag säger ingenting. jag vet inte vad jag ska tillägga, vad jag kan tillföra till livet, samhället, gemenskapen. jag är ju bara jag och jag är ju inte någon.

jag tittar ut genom fönstret. jag tycker synd om robban, fast jag inte vet vem det är. det enda jag vet om robban är att han tog sig tiden att måla dit sin egen parkeringsruta där på parkeringen utanför mitt fönster. egna streck runt, och så står det ROBBAN med stora bokstäver i mitten. häromdagen kom fastighetsägarna och målade dit riktiga parkeringsrutor, så robbans syns inte riktigt längre. stackars robban.

klick klick. någon väntar, otåligt. jag vet knappt på vad, men jag försöker så snabbt jag kan. fast tiden går så långsamt.

jag lyckas gå ut i trapphuset i samma ögonblick som grannen. "hej" säger han. "vi har inte hälsat ordentligt. peter." "elin, hej" svarar jag. "är du student?" undrar han. jag svarar ja och tänker att jag har bott i den här lägenheten i ett och ett halvt år nu men det här är första gången jag hälsar på en granne vid namn. det råkar också vara samma granne som jag råkade se halvnaken iförd enbart cykelbyxor häromveckan. jag funderar på om det blir mer eller mindre pinsamt av att jag vet vad han heter.

tidigt på lördagsmorgnar brukar någon i peters familj spela schlager och dansband.

men än så länge är det bara torsdag och imorgon kommer jag att få pussas igen för då kommer han hit. och det är ju rätt så fint.

fint.

& där stod han och väntade vid uppsala domkyrka.

Grafisk design, 7.5 poäng.

utöver programmet jag läser (som jag bara har två terminer kvar på, hujeda mig vad fort det gått!) så läser jag grafisk design på distans. uppgift ett var att rita ett självporträtt, såhär blev det till slut!
 

förra helgen.

skäller lite på mig själv pga dålig uppdatering. förra helgen var jag i alla fall i uppsala och hälsade på. gick in på museum gustavianum där det högst upp ligger en anatomisk sal där de brukade dissekera kriminella inför publik. lite lagom morbidt sådär. mumier hade de. och en konserverad siamesisk tvilling. och barnskelett. och dissekerade djur. resten av helgen var lite mysigare än vad bilderna porträtterar, lyckligtvis.

två videos som är väldigt värda att se.

 
1. en parodi på videon till robin thickes blurred lines, där kvinnor går omkring iförda enbart hudfärgade trosor och dansar runt honom. dessutom tycker jag att texten till (original-)låten borde gå under någon seriös granskning (bland annat sjunger han [he] tried to domesticate you, but you're an animal, baby, it's in your nature och att han ska ta en "good girl" för att han vet att hon vill ha det). sen så kommer vi till samhällets dubbelstandard också, för den här parodin på videon har redan tagits ner från youtube en gång för stötande material. 
 
 2. amanda palmers svarar på vad daily mail skrev om henne(s bröst) när hon spelat på glastonbury tidigare i somras. och hon gör det också helt briljant. your focus on debasing women appearences devolves our species of humans. är kanske lite sent ute med att tipsa om den här, men har ni inte sett den så borde ni verkligen se den. har ni redan sett den kan ni titta på den en gång till, för den är helt fantastisk.

två fina filmer.

1. a single man.
a single man hade stått orörd i min filmhylla alldeles för länge, så jag bestämde mig slutligen för att se på den. colin firth spelar en karaktär vars pojkvän har dött, och filmen visar hur han försöker fortsätta leva efter det. fina skådespelarinsatser, fina kläder och herrejösses så snyggt filmat. spoiler alert: det är inte en så glad film. men den är fin. 
 
2. en oväntad vänskap / intouchables
nästan direkt när jag kom hem från irlandsäventyr frågade mamma om jag hade sett en oväntad vänskap. nej, sa jag. då tittar vi på den genast, svarade hon. och åh, vad fin den filmen är. driss söker jobb hos phillipe, som är förlamad från halsen neråt, bara för att få ut pengar från socialen. han får jobbet som phillipes personliga assistent. går inte riktigt att förklara, men den är helt underbar (vilket visserligen gäller de flesta franska filmer jag sett). fotot, ljuset. allting. och så får man ont i smilbanden. den måste ni se om ni inte redan har gjort det.

helgäventyr.

i helgen tog jag och min familj e4an upp mot gävle för att fira att min mormor fyller åttiofem.
jag hade bakat en tårta bestående av chokladbotten, med citronkräm och vit chokladgrädde i.
och så var jag glad över att träffa släkten som jag inte träffat på över ett år! (och nu är det nästan så att jag inte ens själv tror på att de där lockarna inte är fabricerade)
så här har vi kalas i vår släkt.
och det går åt också. men så var vi ju uppemot tjugofem stycken (min tårta var populär!)
skamlös självporträttering.
vi stannade en liten stund i uppsala på vägen ner igen. så vi fick tid för en kaffe och en glass och att sitta vid kanalen litegrann, han och jag.
fin stad, det där uppsala, märkte jag.

konversationer.

"vad sägs om att ta en kaffe nån dag?"
"ja, visst."
det gäller ju att våga ibland. och ibland leder det ju till att kaffet blir till stadspromenader, säldammar, mer kaffe och sen öl och så har det gått tolv timmar.
 
-
 
"det här är kanske en dum idé." säger jag.
"kanske." svarar han.
"du ska ju flytta snart." säger jag.
och sen kysser han mig.
 
-
 
"vad är det?" undrar jag.
"vadå?" undrar han.
"du tittar på mig och ler" svarar jag.
"du får nog vänja dig" svarar han.
 
-
 
"jag tycker om dig."
"jag tycker om dig med."
 
 
och helt plötsligt är det ett antal veckor senare och vart tiden tog vägen vet jag inte. hur som helst är mina fingrar sammanflätade med hans och någon av oss trycker till så hårt att det nästan gör ont. kanske är det jag. kanske är det båda. hur som helst känns det långt mellan uppsala och göteborg.
"hejdå." säger han.
"hejdå." säger jag.
så länge, i alla fall.

way out west 2013

nu förra veckan så var jag på way out west! mycket trevligt. här sitter vi i linnétältet och väntar på beach house.
innan det hade vi visserligen sett johnossi och daniel adams-ray.
fredagkvällen var på pustervik med swim deep och unknown mortal orchestra. ljudet sög dock rätt mycket.
ölområdet lördag kväll.
jag stack vidare till rondo för att se el perro del mar
och sen villagers. rätt fint, trots brist på mellansnack som inte var "thank you" och "cheers". finare när jag såg honom på irland.
över huvud taget en fin festival tycker jag ändå. trots regn.
 
roliga saker:
1. två tjejer uttalade "azalea" som "aza-leee". det fnissade vi lite åt.
2. när jag satt och väntade på villagers så började en herre prata med mig och undrade om conor fortfarande hade skägg och ifall jag lyssnade mest på bright eyes eller villagers. jag blir lite förvirrad men påpekar sekunden senare att det inte är samma conor. det här är o'brien, inte oberst. herrns ögon vidgas och han säger emot mig och att han kan slå vad om att det visst är oberst. nej, säger jag, och visar honom way out wests egen information om villagers. o'brien. jag kan mina conors. han säger uppgivet att det var ju enda anledningen till att de gick från pustervik. han hade dock (lyckligtvis) lyssnat på villagers och kunde låtarna. hur han inte hörde att det inte var conor oberst är jag fortfarande förvirrad över.
3. under kendrick lamars spelning så stod danny precis bakom oss. inte direkt det som var roligt, men att se alla tjejer som upptäckte honom, fnissade och pekade var definitivt underhållande.
 
dumma saker:
1. första dagen gick jag omkring i sandaler och var väldigt rädd över att bli trampad på tårna under konserter, något jag mot alla odds lyckas undvika. efter dagens sista spelning, när vi ska gå därifrån, lyckas jag däremot halvt sparka in min stackars stortå på baksidan av hannas sko. knak, sa det. aj, sa jag.
2. ÅKA SPÅRVAGN UNDER WAY OUT WEST.
3. sista dagen, när jag hoppar på en spårvagn för att åka till en klubbspelning så ska jag ta tag i en stång för att hålla fast mig. i och med att jag har både bra balans och koordinationsförmåga så missar jag och sätter tummen rätt på stången så jag smäller till min nagel. knak, sa det. aj, sa jag.
4.
könsnormer.
 
fina saker:
1. att det fanns någon som jag kunde låna en regnjacka av när vädret blev som värst, för att han stod ju ändå under tak.
2. räknas håkan? håkan räknas. 
3. att när jag och hanna satt utanför vip-området så gick kristoffer triumf förbi, och vinkade! kan berott på att hanna stirrade lite på honom. kanske. 
4. hans leende.

Om

wasteofpaint

bloglovin
RSS 2.0