men vad annars?
du log och jag var tvungen att hindra impulsen att luta mig fram och stryka med fingret över födelsemärket du har på kinden som liksom försvinner in i vad som skulle kunna vara en smilgrop.
under några få sekunder försöker min tunga forma den mening som skulle innefatta allt det där min hjärna tänkte.
men jag hinner inte, jag får en vänskaplig klapp på axeln.
"men du" sa du. "vi syns väl nån gång."
jag betraktade din ryggtavla medan du gick din väg.
en vänskaplig klapp på axeln.
jag stod kvar.
15 - 19 augusti - bokat och klart
när jag var liten;
.tyckte jag att definitionen av stor var när man behövde vika byxorna på tre för att få in dem i garderoben
.petade jag en man på tunnelbanan i stockholm i magen och sa "piiip" två gånger. han undrade om vi var turister
.var jag jätteblond
.hade vi halvtama ekorrar i våran trädgård
.var nästan det enda jag läste hästböcker
.ville jag bli brandman, journalist, pilot, glass-smakare och konstnär
.tyckte jag att skillnaden mellan en puss och en kyss var att när man kysstes, så hade man huvudena åt sidan.
det är som om jag rör mig i slow motion, medan allt omkring mig rör sig tredubbelt så fort,
och när tiden äntligen gått tillbaka till normal är allt så tilltrasslat att det är för sent för att ens försöka att förstå.
i bakgrunden, föralltid i bakgrunden
som om livet var en film och jag bara en statist
pimpin' my door
visst blir det ganska fint? inte helt klart än, men det kommer väl!
jag borde verkligen, verkligen inte bry mig
hade jag varit någon annan hade jag tagit tag i mig och ruskat om mig.
jag hade sagt "du borde verkligen inte bry dig. verkligen verkligen inte. det var längesedan nu. och jag märker på dig hur du förändras vid såna här tillfällen. det kan verka som om du har kommit över det, som om du inte tänker på det längre, men vid minsta lilla påminnelse så beter du dig som om allting hände igår. men lilla du, det var inte igår. det var längesedan, och du har inte sett ens människan på flera månader. get a grip, vännen. se vad du har framför dig istället. varje gång. det kan inte bli så här varje gång någonting får dig att tänka på det (honom) igen."
men nu hör det till saken att jag inte är någon annan. jag är bara jag.
och jag har precis blivit påmind, igen.
du, du, du
du gör mig blind
du får min blick att flacka när du ser på mig
du får mig att undra över hur varje sak jag säger i din närhet kan tolkas
du får mig att undra över hur jag ska formulera nästa mening
du får mina handflator att svettas och min ryggrad att darra
du får min arm att brinna varje gång du snuddar den av misstag
du får mig så galet osäker när du ignorerar mig
du får mig att inse att det är en omöjlighet
& det gör mig galen
ändå kan jag inte sluta tänka på dig
hur saker blir
jag ser dig innan du ser mig; åtminstone så tror jag det. jag slår snabbt ner blicken i marken igen, jag vill inte att du ska se att det är jag. varför? jag vet inte. vi var ju så väldigt bra vänner ett tag, för ett par år sedan. ändå undviker jag dig nu, vill inte ses, vill inte prata. efter ett tag råkar vi få ögonkontakt.
"hej, hur är det med dig, det var längesen, vad gör du nuförtiden?"
artighetsfrågorna ställs på rad efter varandra.
"hej, jo tack det är bra, det var det verkligen, nej det är ganska mycket i plugget nu."
kallprat, blickar i golvet, händer som drar genom håret.
"du, vi borde verkligen träffas snart. typ fika"
"det tycker jag verkligen"
vi vet nog båda att det inte kommer att hända, vi kommer inte att höras av. och om det inte vore för den där ödesdigra ögonkontakten skulle vi inte ens ha börjat prata, även om båda märkt av varandras närvaro.
och vi var ju så väldigt bra vänner ett tag.
nä.
nu får matteprovet imorrn gå som det går. faktiskt. (fast önska mig lycka till)
brand new
jag har tänkt ut ett nytt projekt. jag ska införa färg i min garderob. öppnar man den nu finns bara ett virrvarr av svart och grått, och det är inte så kul. nåja, vi börjar enkelt, med någon beige/hudfärgad sak. en liten bit i taget. vi får väl se hur det går. (önska mig lycka till, jag lär behöva det.)
37265 (du kan få mig när du vill)
och jag hatar hur du så enkelt nästlar dig in i mina tankar och sedan vägrar att ge dig av.
jag är lite kär
om sånt som inte borde hända (eller sånt som aldrig borde ha hänt, så det som inte borde hända skulle kunna hända)
någon borde tala om för mig att det här faktiskt inte är accepterat beteende, att så här gör man faktiskt inte, och det är inte utan anledning jag kallas för hemsk. för det är hemskt, man kan inte vara riktigt rätt funtad om man ens tänker motsatsen (men jag har väl aldrig varit rätt funtad?). andra förklarande ord skulle väl vara äckligt, oacceptabelt, inte inom kartans gränser, inte inom några gränser, så långt bort från alla odragna gränser och oskrivna regler som man kan komma. så jag borde väl inte göra det, men det lockar för mycket, jag dras till det här. och hur hemskt det än må vara, kan jag inte låta bli att hoppas. men det är väl så, förbjudet är attraktivt.
och det här är så väldigt, väldigt förbjudet.
you are so far the one who makes me better, in your surroundings i'm the one i want to be
ibland kan jag tänka att jag inbillar mig alltihop, alla känslor. att det där känner jag faktiskt inte, och jag vill faktiskt inte ha honom. att jag fortfarande försöker hitta ett substitut efter alla år som gått, jag försöker fortfarande bara laga det som du tog sönder. att det här är bara ännu ett trick min hjärna hittat på. att jag egentligen bara tycker att han ser bra ut, inget mer. inget hjärta som klappar fortare och inga darrande ben. han ser ju bara lite bättre ut än genomsnittet. och det är då han drar undan håret från ögonen på det där speciella sättet, och det är då han ler det där leendet. och det är då jag tappar kontrollen över både hjärtslag och ben.
hur man på bästa sätt tar sönder sig själv
gör upp planer som aldrig blir av
älta saker som hände för länge sedan
stanna hemma flera lördagkvällar i rad
lyssna på konversationer om vad alla andra gjorde i helgen
få dåligt samvete för att du tycker synd om dig själv
om någon ger dig en komplimang, säg emot den
om någon ger dig en förolämpning, håll med
ät något onyttigt, trots att du sagt att du inte ska
må illa över din brist på självkänsla
fall för någon du inte kan få, egentligen inte ens tycka om
vakna mitt i natten utan att kunna somna om
betrakta personen du tycker om och tänk på hur det aldrig kommer att hända
stå vid en helfigurspegel tills du inte längre kan hitta något på din kropp du tycker om
stanna kvar i den känslan
le och säg "jag mår bra"
gå sönder.
det skulle aldrig vara såhär
jag tror aldrig tystnaden har låtit så mycket tidigare,
eller kanske var det tiden som lät.
tick,
tack.
tick,
tack.
och det lät för länge, alldeles för länge. det var fel, det var inte såhär det skulle bli, det var inte det här jag ville ha. så jag försöker vrida mig ut, och jag misslyckas. igen. och igen. jag har fastnat i något som jag inte ens vet hur jag hamnade i. jag ser dig på avstånd och jag vet att jag måste lära mig att nöja mig med det. att något annat inte är en bra idé. så jag försöker dölja det hela, jag pratar om något annat, någon annan, fast det enda jag kan tänka på är ditt hår är nästan perfekt och du har så fina ögon och om jag bara vore lite modigare. det har börjat trassla till sig och jag tror inte att jag kan rätta till det. det var inte såhär det skulle bli, det var inte det här jag ville ha. det var dig jag ville ha.
det är ju dig jag vill ha.
18:34
och jag slutade att titta efter monster under sängen när jag upptäckte att det var i mitt eget huvud de levde.
19:18
the spinning never stops
och ni ler, och jag försöker
eller, sen när förtjänar jag att få det jag önskar mig?
jag lyckas inte riktigt, tänker att jag är inte riktigt som ni
jag får genast dåligt samvete
för varför skulle jag vara annorlunda?
högst på min önskelista står uppskattning
en komplimang, möjligtvis
av någon som betyder någonting
men sen när får jag vad jag önskar mig?
eller, sen när förtjänar jag att få det jag önskar mig?
