hur saker blir
jag ser dig innan du ser mig; åtminstone så tror jag det. jag slår snabbt ner blicken i marken igen, jag vill inte att du ska se att det är jag. varför? jag vet inte. vi var ju så väldigt bra vänner ett tag, för ett par år sedan. ändå undviker jag dig nu, vill inte ses, vill inte prata. efter ett tag råkar vi få ögonkontakt.
"hej, hur är det med dig, det var längesen, vad gör du nuförtiden?"
artighetsfrågorna ställs på rad efter varandra.
"hej, jo tack det är bra, det var det verkligen, nej det är ganska mycket i plugget nu."
kallprat, blickar i golvet, händer som drar genom håret.
"du, vi borde verkligen träffas snart. typ fika"
"det tycker jag verkligen"
vi vet nog båda att det inte kommer att hända, vi kommer inte att höras av. och om det inte vore för den där ödesdigra ögonkontakten skulle vi inte ens ha börjat prata, även om båda märkt av varandras närvaro.
och vi var ju så väldigt bra vänner ett tag.
Kommentarer
hej säger jos
fint skrivet
kramis
hej säger L
jag hatar, verkligen hatar när någon som var enns allra bästa helt plöstligt blir en total främling. det måste vara den värsta känslan som finns att gå förbi den någons hus och undra vad den har för sig. och veta att man inte kan ringa upp och höra efter.
hej säger Puzzled?
Det som du skriver känns igen allt för väl, vad är det här för land egentligen??
hej säger Elvira
ord som jag känner igen allt för väl. ibland kan det vara sorgligt när sådant händer, ibland är det högst nödvändigt.
Trackback
