du log och jag var tvungen att hindra impulsen att luta mig fram och stryka med fingret över födelsemärket du har på kinden som liksom försvinner in i vad som skulle kunna vara en smilgrop.
under några få sekunder försöker min tunga forma den mening som skulle innefatta allt det där min hjärna tänkte.
men jag hinner inte, jag får en vänskaplig klapp på axeln.
"men du" sa du. "vi syns väl nån gång."
jag betraktade din ryggtavla medan du gick din väg.
en vänskaplig klapp på axeln.
jag stod kvar.