och alla går klädda i svart.
kärleken.
desperationen.
hopplösheten.
tragiken i att den absolut sista beröringen är fingertoppar mot lackerat trä.
tragiken i det mest sorgesamma ansiktsuttryck jag sett hos den person jag alltid uppfattat har lätt till skratt.
min morbror, världens starkaste man.
min morbror, med glimten i ögat och guldtanden.
min morbror, utan henne.
på mottagningen efteråt är det mesta tyst sånär på klirrande bestick som möter tallrikar.
kling kling kling och en harklande hals och minnesbrev som läses upp.
"till cancerfonden har en gåva getts..."
"till cancerfonden har en gåva getts..."
och den sista.
"till cancerfonden har en gåva getts..."
jag blundar.
"men min lästes inte upp!" deklarerar någon.
"inte min heller!" säger någon annan.
"inte min heller!"
"inte min heller!"
det viktigaste med en gåva är väl att den ges, inte att alla vet om det, tänker jag.
bannlys bekräftelsebehov på begravning.
"är det okej om vi tar de kvarvarande tårtorna? det är ju födelsedagsfirande på söndag."
och morbror, världens starkaste man som alltid hade glimten i ögat, viftar obrytt med ena handen.
"jaha, vad bra, då slipper vi baka egna. tack, ja då går vi nu."
respektlösheten.
tragiken.
men så slinter min egen tunga och ordet de kommer ut när det numera ska vara ett pronomen i singular. jag biter till tills det blöder. och på väggen sitter bröllopsfoton och ansikten som ler. det var inte så länge sen, men det är borta nu.
hopplösheten.
desperationen.
kärleken.
Kommentarer
hej säger lovisa
du skriver så vackert. jag beklagar sorgen.
hej säger lisa
kramar på dig. det är så sorgligt när någon dör och hemskt att tänka på döden. är så rädd för döden och hoppas att jag inte blir lika rädd ju äldre jag blir och att mitt liv blir toppen och ditt med förstås. skickar en massa kramar.
Trackback
