klick klick, säger det. någon i rummet sitter och pillar av nagellack. det låter obehagligt och ljudet skickar rysningar längs min ryggrad. jag säger ingenting. jag tittar ut genom fönstret istället. höst är ganska fint ändå. så mycket färg.

fast himlen gråter.

jag säger ingenting. jag vet inte vad jag ska tillägga, vad jag kan tillföra till livet, samhället, gemenskapen. jag är ju bara jag och jag är ju inte någon.

jag tittar ut genom fönstret. jag tycker synd om robban, fast jag inte vet vem det är. det enda jag vet om robban är att han tog sig tiden att måla dit sin egen parkeringsruta där på parkeringen utanför mitt fönster. egna streck runt, och så står det ROBBAN med stora bokstäver i mitten. häromdagen kom fastighetsägarna och målade dit riktiga parkeringsrutor, så robbans syns inte riktigt längre. stackars robban.

klick klick. någon väntar, otåligt. jag vet knappt på vad, men jag försöker så snabbt jag kan. fast tiden går så långsamt.

jag lyckas gå ut i trapphuset i samma ögonblick som grannen. "hej" säger han. "vi har inte hälsat ordentligt. peter." "elin, hej" svarar jag. "är du student?" undrar han. jag svarar ja och tänker att jag har bott i den här lägenheten i ett och ett halvt år nu men det här är första gången jag hälsar på en granne vid namn. det råkar också vara samma granne som jag råkade se halvnaken iförd enbart cykelbyxor häromveckan. jag funderar på om det blir mer eller mindre pinsamt av att jag vet vad han heter.

tidigt på lördagsmorgnar brukar någon i peters familj spela schlager och dansband.

men än så länge är det bara torsdag och imorgon kommer jag att få pussas igen för då kommer han hit. och det är ju rätt så fint.