ibland orkar man liksom inte. man försöker bara fortsätta andas när man vaknar och upprepar mantran i huvudet om att allting ska ändras och bli bra igen. snälla någon gör det bara som det var. ibland vill man bara sparka sönder allting. skrika. demolera. göra allt annat lika trasigt som jag.

 

huvuden läggs på sned och medlidande blickar och men hur är det med dig, hur känns det? och man ler och säger att det är bra, eller kanske sådär och man undrar varför varför varför måste alla i ens närvaro dra upp det igen så det enda man gör resten av kvällen är att sitta och tänka på att såhär vill jag ju inte ha det. de säger att det finns så många andra där som säkert skulle dö för din skull och du kommer träffa någon annan, men de förstår ju inte. jag hade ju letat klart. jag behövde ju inte ens leta, jag blev ju hittad.

 

skolarbeten utförs samtidigt som man sitter och bara vill vara nära, vill ha den där kroppsvärmen man vant sig vid, känna de där armarna läggas runt en och se den där luggen falla ner i de där snälla ögonen, men man vet att när man åker hem så kommer man vara ensam.

 

man klandrar sig själv och undrar vad det var som gick fel, vad det var man gjorde som orsakade det här. man stirrar in i en spegel och spegelbilden blänger tillbaka på en och skriker att du trodde väl ändå inte att det skulle fortsätta, att du skulle duga, att det finns någonting i dig som är värt för någon annan att behålla, att du skulle kunna känna dig bra.

 

håll käften.

 

håll käften.

 

håll bara käften.