jag trampar på trasigt glas. det gräver sig in i mina fötter. det gör det omöjligt att springa, omöjligt att fly.

 

det är kallpratet, "så vad gör du nuförtiden?" enligt konstens alla regler. du kan ställa frågan, men du behöver inte lyssna. det är att bli presenterad för någon som någon annans ex, när personen som presenterade lika gärna kunnat säga "min gamla klasskamrat",. det är en person som hälsar kyligt på en för något som hände för två år sedan och som jag egentligen inte riktigt kunde rå för.

 

glasskärvorna gräver sig djupare in.

 

det är att aldrig räknas som en egen individ. att alltid ställas i relation till någon eller något. att aldrig vara bara elin. att vara hon som gjorde det där och det där. hon som nog inte är värd din tid. det är den där frågan "hur är det med bitterheten?" och jag ser glimten i ögat när repliken levereras och jag tvingar fram ett leende. "det var väl inte vi som orsakade den?" jag skakar på huvudet och säger att jag är väl gladare nu.

 

jag vrider runt foten där bland allt krossat glas. jag struntar i allt blod. låt det rinna ut. det gör mig ingenting.

 

ingenting av det här räknas, försöker jag intala mig själv. jag är någon annan nu och jag önskar att den här staden också kunde låta mig vara det. 

 

och

 

så stöter man på den där människan som man aldrig kom överrens med i högstadiet. som tittade snett och kastade hårda ord. så känner man att nej, nu orkar jag inte, jag vill inte med ett falskt leende prata om vad jag gör nuförtiden och jag vill definitivt inte lyssna på vad den här människan har att säga. det här är människan som gjorde att det var jobbigt att åka skolbuss varje morgon.

 

men

 

"hej" säger han. "hej" säger jag tillbaka. så går vi förbi varandra, och jag drar en suck av lättnad och drar ut en av skärvorna som fastnat.