varje fotsteg är att minnas och varje hälsning för med sig en historia. allt är som det brukar här och på ett sätt känns det som jag aldrig lämnade det. metallringen runt tallen fem meter in från stigen är kvar. det ligger frysta bullar i frysen. det är samma tavlor som hänger på köksväggen, samma tavlor som varit där i tjugo år. på väg till jobbet cyklar jag samma väg som vi alltid cyklade på somrarna när vi var yngre och skulle bada. vid kanalen i jönköping träffar man på de vänner som man umgicks med under hela gymnasiet och när man sitter där med dem är det inte alls ett år sen man tog studenten, utan snarare är det så att man fortfarande går i samma klass. samma skratt, samma samtal, samma kroppspråk. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

 

"i gruvan finns det nio olika sorters fladdermöss och bergarten här finns bara på ett enda ställe till i hela världen" upprepas som det mantra man lärde sig i lågstadiet. som om man ska vara stolt. nämnda lågstadie går jag förbi och jag kikar in i gympasalen och blir nästan avundsjuk på klätterväggen de byggt upp där inne. jag pekar ut tunneln på skolgården och berättar att när jag gick här så satt vi på ovansidan och jag slant ner och hängde med huvudet före i säkert fem minuter innan en lärare kom och plockade ner mig. det känns dumt nu, nu när jag är längre än vad tunneln är hög. men jag kan fortfarande komma ihåg paniken av att hänga uppochner och tro att den meter ner till sanden egentligen är en avgrund. jag kan fortfarande komma ihåg lekarna på lågstadierasterna. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

på kvällen besöks den enda bar som är värd att besökas inne i stan. den bästa baren. under happy hour beställs både tequila och whiskey och jag tänker att okej, det här kanske inte riktigt är som det brukar. eller så är det kanske precis det som det är. det var ju ändå här man hängde vid precis fyllda arton och därefter. ansiktena här är bekanta och sen sitter man där med en före detta klasskompis och pratar mellanstadielärare. den före detta klasskompisen reser sig upp och går och stolen bredvid blir upptagen av någon som hälsar med frasen "hej, vi har hånglat" och så märker man att det är samma människa som för ett och ett halvt år sedan sa att man såg ut som helena bonham carter. han säger något om att vi gör en deal om att om vi båda är singlar när vi är trettio så gifter vi oss och sen reser även han sig upp och går. jag småler. på väg till skjutsen hem vandrar jag över blöta kullerstensgator bland röda tegelstenshus, som jag gjort så många gånger förr. som om vi aldrig lämnade varandra.

 

visst är det saker som förändras. vid ica bygger de upp lägenheter och här hemma i huset renoveras badrummet på övervåningen och stigen upp till berget liknar mer en bäck. men det räknas inte. platserna är desamma, människorna är desamma. samma sjö som vi alltid cyklade till som barn promeneras det nu till för nattliga samtal. man kan fortfarande köpa kulglass i kiosken men priset har blivit lite dyrare. allt är ändå som det brukar här, allt är som det alltid kommer att vara. till viss del kan jag tycka att det känns fint men på nåt sätt vill jag att allt ska förändras. allt är som det brukar här, som det var när jag åkte, som det var när jag skaffade mig ett annat hemma, och det andra är det hemma jag föredrar. allt är ju som det brukar här. det går på slentrian. jag känner igen det och jag kan historierna. som om vi aldrig lämnade varandra.