jag kommer ihåg den kvällen, att vi låg på rygg på någon okänds gräsmatta och tittade upp mot natthimlen, stjärnorna. hur jag tänkte att det var så kliché, sånt som bara händer på film, hur det aldrig skulle hända mig, men hur det gjorde det ändå. hur din hand rörde sig på min mage, hur du sa att min hud var så mjuk. hur du reste dig halvt med armbågarna som stöd och bara betraktade mig och log det där leendet som gör dig till du.

att vi stod upp och du sa att du nog var tvungen att gå hem, att det började bli sent. Hur jag instinktivt tog tag i din skjorta när du gjorde en ansats att backa, hur du log ditt leende igen. hur våra läppar till slut äntligen som jag har väntat möttes, hur din tunga hittade min precis där mittemellan oss och pulsen som gick längsmed min ryggrad innan du slutligen mumlade att du skulle jobba imorgon, att du behövde gå hem. hur jag stod och tittade efter dig när du gick.

att jag trodde att jag kunde vara lycklig med dig. hur naiv jag var.