jag har försökt att glömma. verkligen, jag har försökt, men helt plötsligt kommer allt tillbaka igen. ditt sneda leende, hur ditt hår faller ner i ögonen, hur dina läppar kändes mot min hals. jag inbillar mig att jag glömt, men när ett minnesfragment utan förvarning dyker upp igen så ryser jag, det blir tungt att andas och hjärtat hoppar över ett slag. ibland undrar jag om jag ens kommer ihåg på riktigt, om jag inte bara romantiserar hela situationen, så som jag alltid gör. om jag ger det hela en mening som aldrig fanns. jag håller med ted gärdestad och klandrar årstiden. ni vet, ingen vill vara ensam när det blir höst. nu är det nästan vinter men jag vill inte vara ensam nu heller.

så jag letar substitut. jag jämför. jag hittar ögon som glittrar på ett annat sätt än dina, jag hittar armar som håller om mig på ett sätt som jag tvivlar på att du nånsin gjorde, jag hittar leenden som är rakare än ditt. allt det där är bra. allt som inte påminner mig om dig är bra. men, så kommer det där ödesdigra. deras läppar mot min hals är inte alls som dina. inte lika mjukt, inte lika lätt, inte lika ryggradsrysande. trots det håller jag mig fast i någon slags snälla-var-den-jag-behöver-desperation. men aldrig. jag vet ju inte ens vad det är som jag behöver.

jag har försökt förtränga. jag försöker att inte tänka på de sätt du existerat i mitt liv, jag försöker att inte tänka på dina läppar, din tunga, din mun, men jag tänker på dig när jag lämnar dem, substituten. mina fotsteg ekar på vägen hem. ensamma. mina händer är så förfärligt kalla. ensamma. jag fumlar med nyckeln innan jag lyckas låsa upp, innan jag går in i köket och dricker ett glas vatten. innan jag går och lägger mig, innan jag vaknar. ensam.