när man är liten är man nästan oförstörbar. det spelar ingen roll hur många gånger man skrapar upp sina knän mot asfalten, hur många gånger man trillar av gungan eller hur många gånger man tappar balansen när man balanserar på trottoarkanten. det spelar ingen roll, för direkt efteråt är man uppe igen, det gjorde ingenting, man kan leka igen. börjar det blöda är det bara att sätta på ett plåster och såret är borta, och när mamma blåser på såret är allt bra igen. det gör ingenting. och det gör ingenting att pojken man är förtjust i är förtjust i ens bästa kompis, för imorgon är man kanske förtjust i någon annan.
när man blir äldre börjar man spricka. istället för att skrapa upp knäna mot asfalten är det man själv som skrapar på sin egen hjärna. och man får absolut inte ramla, inte så att det syns. man får inte tappa balansen och om man gör det så kan det betyda allt i världen. om man blöder hjälper inte plåster och det är ju ingen idé att någon blåser på såret för att det blir bättre då är ändå bara en mental konstruktion. killen man är kär i är inte kär i en tillbaka och livet kan ju bara dö, så man skrapar på hjärnan, försöker komma på vad som är fel. varför man inte duger.
man blir äldre och trasigare fast det inte får synas. man måste hålla fasaden uppe, det är vad man inbillar sig. ärren man fått på knäna av alla de antal gånger man ramlat får inte synas, rivmärkena på hjärnan får inte märkas av. man måste balansera så bra man kan, man får inte ramla. man orsakar sitt eget sår och man letar efter någon som kan blåsa bort ens sorger. man letar och letar och letar men man duger ju aldrig, man kommer ju bara i andra hand. hela. jävla. tiden.
man vill bara vara liten och oförstörbar igen. man vill kunna skrapa upp sina knän, ramla av från gungor och inte låta det betyda något. man går fortfarande balansgång på trottoarkanten, undrar hur det skulle vara att ramla precis när det kom en bil, eller lastbil. man bländas av strålkastarljuset, blir nästan döv när bilarna som kör förbi tutar. kom an då. visa vad ni går för. man är ändå så trasig och man blöder redan så mycket invärtes att det nog egentligen inte skulle göra någon större skillnad, om man nu råkade ramla. men man har ju blivit så bra på att hålla balansen.
