waste of paint

jag har försökt att glömma. verkligen, jag har försökt, men helt plötsligt kommer allt tillbaka igen. ditt sneda leende, hur ditt hår faller ner i ögonen, hur dina läppar kändes mot min hals. jag inbillar mig att jag glömt, men när ett minnesfragment utan förvarning dyker upp igen så ryser jag, det blir tungt att andas och hjärtat hoppar över ett slag. ibland undrar jag om jag ens kommer ihåg på riktigt, om jag inte bara romantiserar hela situationen, så som jag alltid gör. om jag ger det hela en mening som aldrig fanns. jag håller med ted gärdestad och klandrar årstiden. ni vet, ingen vill vara ensam när det blir höst. nu är det nästan vinter men jag vill inte vara ensam nu heller.

så jag letar substitut. jag jämför. jag hittar ögon som glittrar på ett annat sätt än dina, jag hittar armar som håller om mig på ett sätt som jag tvivlar på att du nånsin gjorde, jag hittar leenden som är rakare än ditt. allt det där är bra. allt som inte påminner mig om dig är bra. men, så kommer det där ödesdigra. deras läppar mot min hals är inte alls som dina. inte lika mjukt, inte lika lätt, inte lika ryggradsrysande. trots det håller jag mig fast i någon slags snälla-var-den-jag-behöver-desperation. men aldrig. jag vet ju inte ens vad det är som jag behöver.

jag har försökt förtränga. jag försöker att inte tänka på de sätt du existerat i mitt liv, jag försöker att inte tänka på dina läppar, din tunga, din mun, men jag tänker på dig när jag lämnar dem, substituten. mina fotsteg ekar på vägen hem. ensamma. mina händer är så förfärligt kalla. ensamma. jag fumlar med nyckeln innan jag lyckas låsa upp, innan jag går in i köket och dricker ett glas vatten. innan jag går och lägger mig, innan jag vaknar. ensam.

alltså. den sista bilden, den på paret, ska egentligen vara på andra hållet. alltså liggandes. hon blir med andra ord inte upptryckt mot en vägg eller nåt. faktiskt.

ibland så låtsas jag att jag vet hur illustrator fungerar samt stjäl med mig skjortor från mammas gamla garderob hem till mig.

möt oscar wilde. katten heter så, jag tror att jag har nämnt honom nån gång. han är ganska mysig. och inte alls blå som det ser ut på bilden.

igår tittade jag på the notebook för första gången.
idag fyller både jag och ryan gosling år. fint, va?

det är ändå nåt särskilt med bilder. speciellt såna som man inte lagt ner särskilt mycket tid och tanke bakom, om jag får säga det själv. det är lite som minnesfragment, eller någonting. jag kan titta på bilderna och komma ihåg nästan exakt vad jag tänkte och gjorde då. till exempel innan man klätt sig fint innan ett bröllop, att jag råkade titta ut genom fönstret precis när himlen såg ut sådär, en spårvagnsresa efter en utekväll, väntan på en vän på centralstationen, att låta håret torka utan att sätta upp det först, pannkakor på egg & milk efter en lyckad redovisning, jonathan johansson och den här morgonen. det är fint.

Idag har jag klarat av slutuppgiften i min första universitetskurs. yay me! delen av dagen hemma har varit ungefär som på bilderna ovan. kan också tillägga att maten bara låg sådär till det att jag lagt ner kameran, då blev allt ihopgojsat med en väldig fart. men ändå. gott var det ju, även om det bara är pasta med lite småsaker till.

(imorgon ska jag se jonathan johansson!)

i lördags var jag och såg på anna ternheim när hon spelade på bengans. det var väldigt fint, men jag fick inte så många bra bilder eftersom det var ett huvud precis i vägen. annars är ju anna så himla söt att man nästan dör.