länge leve du min vän, du som alltid följt mig hem

jag trodde att du var borta ur det men du är solen i mitt system. allt kretsar runt dig. mina tankar handlar om dig. & jag hatar dina kindben, käkben, jag hatar dina bruna ögon. jag tänker konstant på dem. du är solen. jag har lyckats leva i ett mörker på senaste tiden, i skuggan, och det har passat mig, för du når inte dit. jag drar mig till de platser dit du inte kan komma för att undvika att bli påmind om dig. jag lever i ett mörker och jag dansar på gator i natten för att du är inte där.

blir blind när alla lampor lyser, det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder.

sen faller bomben och allt blir ödelagt. det finns inte längre någon plats att gömma sig, alla höjder som skulle kunna bilda skuggor är borta och jag måste stå i solen igen. och där är dina kindben, dina käkben och dina förbannade bruna ögon. som jag egentligen hatar. egentligen egentligen egentligen men inte nu.

snälla bli min igen, låt det va som i en film

kanske för att det var nästan precis nio månader sedan vi kysstes, kanske för att vätskor med lite för hög alkoholhalt alltid får mig mentalt ur balans. kanske för att min gata en gång var vår gata och jag går längsmed den gatan varje dag. kanske för att veronica maggio har skrivit ett album där hälften av alla låtar handlar om oss (det finns inget oss. det finns ett du och ett jag, aldrig ett vi, aldrig ett oss. aldrig, aldrig vi).

jag vill bara ändra på en textrad, byta plats på två ord.