så sitter jag där, trummandes med fingrarna på bordet. för vad gör man. själv. är man själv är man ingen, får jag lära mig. man måste definiera sig själv genom andra. jag är själv, så jag är ingen. trummandes med fingrarna på bordet. och så ser jag andra, andra som är någon, andra som har någon. andra som inte är som jag. andra som är. för jag är ju ingen, jag har ju ingen och man definierar sig själv genom andra, för det har jag lärt mig. och jag sitter själv och lyssnar på morrissey när han sjunger att han är mänsklig och måste bli älskad precis som alla andra. hej, morrissey, vi kan vara varandras om du vill. om du sjunger i min cd-spelare så lovar jag att lyssna. vi kan ha ett hemligt förhållande, ett destruktivt förhållande där vi inte kan hålla oss borta från varandra. du vet, ett sånt man ser på tv, ett sånt som alla låtar handlar om. eller?

jag sitter själv, fast med morrissey. vi kan ju vara varandras, eller han kan ju i alla fall vara min. så kan jag se alla andra, de som är någon, de som har någon, och säga att jag har ju faktiskt morrissey. jag förstår ju honom, jag är ju också mänsklig. visserligen kan det bli lite enformigt med alla monologer jag för med honom. han säger liksom inte så mycket, han svarar inte riktigt. det blir ensidigt. jag är ensam. själv. är man själv så är man ingen, det har jag lärt mig. så jag sitter där, trummandes med fingrarna på bordet.