ibland undrar jag om du bara är något som min hjärna projicerat fram. alltså, inte om du som person bara finns i min egen fantasi, men om alla saker jag identifierar mig med hos dig, alla saker som har kunnat bilda ett du&jag, egentligen inte finns. om de helt enkelt bara är något jag själv skapat för att känna mig tillhörig. om våra likartade sidor, våra gemensamma nämnare, är en psykologisk försvarsmekanism, om de egentligen inte är där. jag antar att det är det som man kallar för paranoia.