don't be so amazing, or i'll miss you too much.
Nu är vi som bekanta. Vi umgås aldrig, vi hörs knappt ens av. Vi träffas ibland men bara av slump. Hej-hur-är-det-det-var-länge-sen. Som om vi knappt känt varandra. Som om ingenting någonsin har varit. Vi undrar hur den andre mår för artighetens skull, men medan vi gör det klappar mitt hjärta hårdare än vad jag trodde var möjligt. Du, å andra sidan, ser inte ut att kunna bry dig mindre. Du vill mest ha samtalet överstökat. Som om du aldrig hållit om mig och viskat ”kroppsvärme är den bästa värmen” i mitt öra. Som om du aldrig har strukit hår ut mitt ansikte och lagt det bakom mitt öra. Det har du. Och nu är vi som bekanta.
Åh tusen tack fina du!
åh, den grejen alltså. men jag är nog likadan. jag vill liksom inte prata om "det", för det inte känns som en själv längre fast det i alla högsta grad faktiskt ät det.. och det är ju rätt dåligt egentligen.
Herre gud vad fint skrivet. Känner igen mig i texten också, gällande både dig & den personen som en gång sade att kroppsvärme är den bästa värmen. Fast mest i dig. Även om det de flesta gånger bara har handlat om vänskap för min del, och inte kärlekskänslor som ligger kvar. Men jag tycker liksom det är synd om man ska sluta umgås helt bara för att man inte är ihop längre. Man måste liksom inte bli osams eller främlingar bara för att det tar slut.
Fint
Fy sjutton vad fint och trots att inget sånt med en pojke har hänt (om det nu var det) så har det hänt med en vän. Så fint och ändå sorgligt
Det känns som om allt folk säger och skriver idag stämmer in på hur jag mår. Men det här var bara lite för klockrent och sant och allt det där. Heartbreak.
